Yeah yeah, wow wow!

Läsvänner!
Göteborgsglädje är den enda sanna glädjen.
Problemet är när marken blir ett virrvarr av spår, som likt skenor för horizontellt arbetande giljotinklingor löper genom staden. Värst är det utanför Svenska mässan. Så många vinklar och dödsmöjligheter att en enfaldig författare kan bli snurrig för mindre. Men jag tar mig in. Och glider förbi grindvakten med en diskret namnbricksnickning. Först väntar ett besök hos mitt folk. Förlaget. Känns som man måste utgå från dem innan man gör något som helst annat här. Innan man vet vem man är. Montern ser ut som en liten bokbutik och det sitter ett gäng kvinnor och håller låda om den nya boken F-ordet när jag kommer. Den verkar bra.
Någon jag pratar med säger vad Mustafa Caan sagt om Mariaplans bokhandel där jag skall framträda en stund senare: Att det är landets finaste bokaffär och varje författares dröm att få komma dit. Jag hinner prata litet med min vän Ada om mina förväntningar på mitt första bokhandelsframträdande. Hon säger att jag satt ribban högt och att jag inte skall bli besviken om det inte går som jag tänkt. En stund senare sitter vi i taxin på väg till Mariaplan.
Så kommer vi fram och det är jättefint ordnat. Dom har bakat eget och gjort sallad. Lokalen är full av människor som betalat pengar för att höra mig prata om boken. Man har till och med anlitat ett förband. Först får jag litet frågor, sedan läser jag litet, sedan får publiken fråga saker och sedan läser jag litet till. Efteråt signerar jag bland annat en bok åt ett par som levt tillsammans i fyrtio år. De betonar det. Och låter mig förstå att de blev lätt provocerade av någon generalisering jag gjorde om kärnfamiljen. Där ser man.
Hur som helt blev bokhandelsbesöket enormt lyckat och jag vill å det varmaste tacka Mariaplans bokhandel och alla som kom!
Efteråt är det rått och mörkt och vissa i Alfabetagänget kunde gått och lagt oss om det inte skulle sänt fel signaler.
På filmfestivalsfesten får jag träffa Nina Natri för första gången sedan jag vet inte hur länge. Hon är jättefin i håret och sköter sitt hus-DJ-ämbete som siste styrman att lämna Briggen Bluebird.
Jag minglar runt på en balkong. Möter Bob och en blond kille som heter Martin. Han har läst intervjun med mig i tidningen PS och talar engagerat till mig om förvirrade genusroller i Sverige kontra hederskultur. Och om kurdiska kvinnor. Säger att han har varit i förhållande med två stycken. Att han skrivit två böcker som anknyter till ämnet. Det är inte förrän då jag ser att det är Yeah Yeah, Wow wow-Martin jag talar med. Han verkar vaken av sig. Jag hoppas vi får prata mer i ett lugnare sammanhang någon gång.
Innan jag lägger ner pennan för att ge mig ut under den gråa Bad Cash Quartet-himlen. – några betraktelser runt DJ-båset:
Jens Lapidus första låt blev Missy Elliots ”Work it”. Faktum är att jag tyckte den kände Stockholm noir-författarens hiphop nådde längre än Rocky-gängets dito denna kväll, trots lägre originalitetspoäng. Som väntat såg jag inte Sveriges främste seriseskapare röra skivspelarna en enda gång. Vid det laget var jag okristligt sömning och upptäckte till min fasa att man kastat om DJ-spelordningen och att mitt set lagts sist – tjugo i tre på morgonen! Jag höll mig vaken genom att befinna mig på det enda ställe i lokalen där det tedde sig möjligt: Dansgolvet.
Sedan DJ:ade Nina Wähä via en tändsticksstor Mp3-spelare som det rent ljudmässigt lät litet sisådär om. Tyvärr brände hon även min tänkta förstalåt.
Sedan var det Jerker Wirdborg. Han hade en liten lista med sig på låtar, tider och övergångar Han hade till och med räknat ut hur många låtar han skulle hinna spela på sina tjugo minuter. Logiskt av någon som döpt en bok till Landhöjning två centimeter per natt.
Sedan spelade jag och det var såklart helt grymt. Det roligaste med hela författar-DJ maraton-upplägget var att dom gjorde en paus mellan varje författare och presenterade nästa. Det borde man göra på stora Ibiza-raves också. ”Vi tackar Paul Oakenfold. Varsågod Armand Vad Helden” liksom.
Det vore nåt.