Varför jag inte läser recensioner

Jag hade ganska svår recensionsnoja perioden innan min bok släpptes. Har inte alla det? Är det lättare om man släppt en reportagebok än om man släppt en personlig roman? Kanske får jag veta det en dag.
Långsamt har man på förlaget lyckats få mig att förstå vad det viktigaste är: Att bli recenserad alls. Man har också uppmärksammat mig på att flertalet böcker som släpps inte recenseras och att många rätt och slätt försvinner i mediabruset?
När den första recensionen dök upp kändes det jobbigt. Det var en snipig liten sak i en damtidning, skriven av Jessica Gedin, känd från Spanarna i P1. Jag läste den inte men fick den återgiven någorlunda. Hjälp, tänkte jag, skall det hålla på såhär nu? Men det skulle det inte alls! Boken fick tre fiskargåbbar i en kortrecension i tidningen Café som jag faktiskt läste. Kritikern klagade över att bokens huvudperson Karl Mikael hade för mycket flyt med brudarna. Att det gjorde det svårt för den förra att tycka synd om den senare. Sedan kom en jättefin liten anmälning i Damernas värld, där boken recenserades jämte Lundell och min favorit Plura Johnsson. Då blev jag glad. Att man inte ens gjorde sig omaket att nämna att jag tillhör en generation cirka femton år yngre än de andra två kändes inte så viktigt.
Sedan drog det ihop sig till officiellt releasedatum. Då började det svåra: Den mentala förberedelseprocessen för att väckas av det som denna speciella morgon skulle bli mest skräckinjagande av läten: Ljudet av morgontidning fallandes mot hallgolvet. Jag somnade kallsvettig bredvid min älskade. Drömde oroligt. Vaknade för tidigt. Låg där länge och väntade. Sedan: Ljudet. Jag gick genast upp, slet isär sidorna och...inget. Jag hade tagit fel på recensionsdag. Det kändes snopet. Jag hade ju lagt ner så mycket arbete på att orka öppna de där tidningssidorna. Sedan blev jag mejlad av en bästsäljande författare som sa "Läs ingenting, låt förlaget välja ut det bästa och skicka till dig".
Så kom releasefesten. Jag lyssnade på ytterligare en annan författares berättelse. Hon sa att det trots det goda mottagandet av hennes böcker var småskurenheterna och dissningarna som bitigt sig fast i hennes medvetande. Senare under kvällen diskuterade jag saken med en rockgitarrist som fortfarande hade orden från en tidig nittiotalstext ringande i öronen: Kan ingen visa gitarristen var avstängningsknappen till Wha wha pedalen sitter? Det avgjorde saken för mig: Jag behöver inte söka sanningen om min boks verkshöjd genom att läsa allt som skrivs om den.
Veckan som följde blev min bok recenserad nästan överallt. Mottagandet var långt bättre än jag vågat hoppas på. Jag fick till och med nosa på frågeställningen om huruvida jag egentligen är särskilt bra på att hantera framgång. Jag läste fortfarande inte vad som skrevs, men som jag älskade ATT det skrevs. Och som jag älskade att bli recenserad. Jag ville gå hem till alla recensenter med blommor och kyssa dem, men inte läsa det de skrev.
Sedan var det i morse och jag bläddrade snabbt igenom Dagens Nyheter samtidigt som jag undrade varför i helvete dom ignorerat min bok hittills. Då var den plötsligt där framför mig. DN-recensionen. Jag läste bara halva rubriken innan jag slog ihop tidningen och la den i den speciella tidningshög jag bestämt att inte läsa för än jag är klokare och har distans till alltsammans. Förrän jag känner ett behov av det.
Sedan kom sms:et med texten "Litet trist i DN, men det är intressant att det är recensionerna som är skrivna utanför Stockholm som är bäst".
Jag förstod att det jag fruktat mest just inträffat. Jag lät min varelse härbärgera helheten av det lilla nederlaget innan jag cirka två timmar senare tänkte tanken: Jag står upp än.
Om ni vill läsa recensioner av min bok så har jag samlat dem under "media" på min blogg. Adressen dit är http://nagotlasvart.blogspot.com/ . Har försökt länka dit via denna blogg men har hittills haft oflyt med gränssnittet.