Bitterhetens snuttefilt

På väg från dagis denna morgon möter jag en skrivande vän som vi kan kalla Iggy Pop. Iggy leder en rostig cykel och har läst DN. Vi pratar litet om att DN-recensenten är en surfitta och har troll-örhängen. Iggy säger att det är trist hur ordknåparpoeterna aldrig ifrågasätts och hur det rackas ner på dem som vågar skriva en bok om något allvarligt. Eller nåt. Jaja. Herr DN recensent skall ha en blomma med. Och en puss. Men han HAR trollörhänge. Fann han verkligen inte läsningen givande? Han måste hata livet eller litteraturen eller både och.
När jag sedan går nedför Bellmansgatan tänker jag på en sak som Lemmy i Motörhead sa. Att det finns två sorters människor. "The ones that pick you up when you´re down and the ones that put you there in the first place." Jag vet inte varför de där orden dyker upp denna gråa tisdagmorgon i början av september men jag vet att inget i denna värld sker av en slump.
Eller: När jag tänker att inget i denna värld sker av en slump brukar jag tycka att saker känns litet bättre. Kanske är det vad vi använder livsåskådningar till: Att må bättre. Förutom när vi gör motsatsen: Letar saker som stödjer vår negativa känsla. Kramar bitterhetens snuttefilt. Jag vet inte vart något är på väg, men jag vet att jag har ett lyxigt pedalbord. Det måste jag ha eftersom jag är gitarrist i den anrika popgruppen Docenterna. Pedalerna har man för att skapa olika sorters klanger.