Inte det sexigaste inlägg jag skrivit

Utan att fara med minsta gnutta osanning kan jag säga att jag tog DN-grejen bättre än jag kunnat föreställa mig för bara en dryg vecka sedan.
Men visst har jag tänkt på den. Folk påminner mig också. Ringer och det.
Jag har förstått att recensenten försöker vara någon slags finkulturell punkare. Oj nu började jag tänka på Einsurzende Neubautens sångare Blixa Bargeld. Visste ni att han är professor i poesi? Och att han varje gång han är i Sverige köper sina skissblock på Ordning och Reda? I love Blixa!
Men åter till ämnet: Tydligen handlade recensionen endast marginellt om min bok, och mer om den trend som den anses vara en del av.
Min bok har sagts sammanhöra med en självbiografisk våg, där man inkluderar Noréns dagböcker och gud vet vad. Att detta skulle riktas mot den var helt väntat. "Låt oss hoppas att detta var den sista power metal-skivan" kanske jag själv har skrivit någon gång.
Jag skulle nog vilja säga att beröringsskräcken gentemot det autentiska är ett av den urbana medelklassens signum.
Uppgåendet i urban medelklass är i sin tur det perfekta projektet för människor som inte vill ta itu med sina egna problem. Det kommer ju alltid finnas en tom plats i bokhyllan intill det olästa exemlaret av "No Logo".
Man säger att min bok handlar om smärta. Men nej, sedan säger man att den handlar om kändisar.
I skrivandet ville jag inte stänga några dörrar som lika gärna kunde lämnats öppna. Jag ville inte heller skriva en kopia av böcker som redan fanns utan ratta fram min egen mix. Jag hade kunnat slicka medelklassighetens ändalykt mer, genom några smärre ändringar i manuset. Och kanske hoppats på att recensenter som den på DN skulle gilla det mer. Jag gjorde ett annat val med ett annat syfte. Att jag valde det jag valde kan ha att göra med att jag är fyrtio år gammal och tycker livet kändes för kort för någon annat.
Nu ringer A. Ibland tror jag att A och jag är de enda människorna på jorden som fortfarande ringer varandra. Han säger att inte en enda recensent har lyckats ringa in mig. Mura in mig i ett fack. Han säger att jag lurat dem alla, som en annan Bob Dylan.
Smärta och kändisar, förresten. Bara en sådan sak. Någon var tvungen att skriva den där boken. De krafter som gjorde att det blev jag ligger utanför mig själv.
Och jag vet. Det är inte supersexigt av mig att på denna plats avhandla DN-grejen. Men så är jag också färdig med det nu.
Är det förresten bara mina gamla läsare som läser denna blogg? Eller är det för svårt att kommentera den? På min dator laddar sidan långsamt och jag lyckas inte lägga in några länkar.
Här är återigen adressen till Adlibris för er som vill ta en titt på min bok: http://www.adlibris.com/se/promotion.aspx?page=klingberg
Nu ringer en vän från hjärtat av Europa. Jag får veta att solen skiner där. Att människor rör sig på gatorna och njuter av den sista värmen före ännu en vinter.