Do or die

I morse, kort efter att jag med jätte-Pingus hjälp lämnat min motsträvige fyraåring på dagis mötte jag en vän vi kan kalla Breaking the law. Han blev en gång i tiden värvad till ett rockband som tog med honom för att dom ville ha litet av en homo-image. Vad dom inte visste var att Breaking the law var straight.

Nu styrde han sina långa mot kontorskneget och jag såg på honom att jag också skulle behöva axa rejält om det skulle bli chans till morgonkonversation. Jag gjorde så med känslan av att det skulle kunna vara värt det. Och medan jag är inne på det: Credz till min intution! För vad frågar min gamle vän Breaking the law mig denna obarmhärtiga morgon då jag ännu en gång vaknat i villfarelse om att inget gift på jorden kan bota mitt sköra tillstånd om inte den fråga som nu följer: "Har du sett min röv-blogg?"
Det var uppenbart: Vår herre hade denna dag låtit mina och Breaking the law vägar korsas just i hörnet St Paul / Bellmans med ett syfte: Att belöna mig för mitt slit, och det innan klockan ens slagit halv tio.
Jag svarade nekande. Bad honom berätta mer. Han redogjorde då för hur han och hans flickvän startat allt för en tid sedan: Ett webbforum där man lägger upp smygtagna bilder på jeansrövar "Och en och annan chinos-röv" vilka sedan kommenteras och bedöms. Han berättade att de nu var uppe i sjutton tusen besökare per dag och att en ärevördig mediekoncern redan hört av sig och velat köpa hela klabbet. Det såg onekligen ut som om min vän fått sig ett informationstekniskt hit-nummer, efter att i åratal verkat bortom räckvidd för alla tänkbara massmediala ljuskäglor.
Själv gick jag hem till ordbehandlaren och satte mig att fortsätta skriva ut. Skriva ut. Skriva ut. Skriva ut. Det gör nästan ont att säga det. Så fast sitter jag just nu i mitt eget spindelnät av stoff.
Samtidigt utspelade sig ett med min nyligen utgivna bok sammanhörande eftermäle. Någon tycker sig ha hittat sig själv i den. Vill veta varför jag målat mitt porträtt på just det sättet. Jag vet inte vad jag skall svara. Kan du inte stå för det jag skrivit? lyder den fråga som sedan ställs. Strax följd av Tror du ärligt talat att någon verkligen läser din bok som en roman?
Skrivandet: Är det en ren hantering? Är det ett trevligt sätt att leva? Är det värt det? Om den bok jag just gett ut kan jag säga följande. Det var vinna eller försvinna. Do or die. Men om den vore ett företag i livsmedelsbrancshen skulle den inte vara ett ekologiskt hälsokostvarumärke. Snarare ett slakteri. Det är så det känns. Inte som någon ädel och ren hantering alltså.
Däremot är det, som Maja Lundgren i sin anmälan av boken noterade, ingen hämndroman. Den är också så gott som helt fri från negativa personskildringar. Jag vill snarare kalla dem för nyanserade. Jag har också ansträngt mig för att människor i min omgivning inte skall behöva ta illa upp av något i boken. Ibland har jag kanske ansträngt mig för litet. Ibland har jag kanske ansträngt mig för mycket. Jag gjorde det utan ont uppsåt, med den bästa av viljor. Med ett omdöme slipat, vindpinat och danat av fyrtio långa levnadsår. Nu återstår bara att leva med följderna av den.
Hur som helst så har det varit en rätt jobbig dag. Framåt halv tre gav jag upp. Gick en musikaffär-runda och tittade efter saker som jag kände mig litet skamsen av att gå runt och titta efter på en måndag när jag har en massa annat att göra.
När jag kom hem hade bokhororna mejlat med en förfrågan om jag ville bli intervjuad i deras måndagsmöte-ruta. Grånaden runt mig fick stänk av färg.

Jag blev inbjuden till ett författar-DJ-maraton i Göteborg i samband med Bokmässan också. Förstår ni vad det innebär? Det kommer bli fest. Mitt liv kommer välsignas med ett party till innan jag dör. Jag tänker på det nu, när barnen sover och stearinljusen brinner igen och den råa kvällen i det öppna fönstret talar med mig om årstiden.