Läsvänner!

Det är de första minuterna av september månad och jag försöker förklara för tillskyndarna på min privata blogg att jag flyttar hit nu. Till er, mina nya, fräscha läsvänner för en månad. Jag har lovat låta er följa med mig på bokmässan, under mina första, bokhandelsbesök samt att berätta sanningen om tillkomsten av min nya roman "Jag tror vi behöver prata faktiskt." Men inga vänner av benämnandets mystik nödgas hysa oro. Jag kommer aldrig skriva den där "Så här gick det egentligen till-texten". För vad är det förflutna om inte en samling högst subjektiva minnesbilder?
Vi börjar med det ifrågavarande i stället. Jag sitter i min lägenhet ganska nära Hornsgatspuckeln vid Mariatorget i Stockholm där de två barnen sedan några timmar snusar rofyllt. Där jag just besökt min internetbank för att kontrollera att hyran dragits. Något jag tänkt på en del på sistone: En gång var jag tillsammans med någon som jämnt orade sig. Vad tror ni jag gjorde då? Lät bli att oroa mig såklart. Det som hände när den relationen tog slut är att jag tog över den funktionen själv. Jag tycker det är intressant hur man i relationer jagar in varandra i roller. Hur vissa av dessa roller egentligen inte behöver vara förankrade i jaget eller personligheten.
Karl Mikael – huvudpersonen i min nya roman "Jag tror vi behöver prata faktiskt" har när vi möter honom anammat rollen av relationens problembärare. Han är den som gjort det till sin tvivelaktiga livsuppgift att hitta ett sätt att få allt att funka: Kärleken, livet, andningen. Vi får följa honom under det första året efter att han befriats från sitt uppdrag som make. Jag ville skänka berättelsen kulturgeografiska drag. Undersöka vad som hänt med vår omvärld under det decennium som min generation ägnat åt bostadsrättsomvandlingar och dagislämnigar. Jag ville utforska Karl Mikaels värld med nyfikenheten hos en nykomling i landet på andra sidan kärnfamiljslyckan.
Men nu mer om mig: Jag är son till en musiklärare och en textilkonstnär. Född 1968. Nu finner jag mig pausandes framför skärmen. Vad är nästa grej jag borde berätta om mig själv efter att ha börjat sådär rättframt? Jag inser att jag inte riktigt vet. Det torde inte komma som någon överraskning. Min generation har ibland ansetts vara bäst på att berätta vad vi är genom att berätta vad vi inte är. Men allt kommer nog klarna snart.
Läsande ja. Låt mig berätta en hemighet: Sedan jag började försöka bli författare, för ungefär fem år sedan har det i långa perioder varit väldigt dåligt med mitt läsande. Jag uppleve att jag jämnt hade en så stor press på mig att jag inte orkade ta till mig något annat än de ytligaste tänkbara formerna av skriftligt förmedlande. Det blev bättre efter att jag skrivit klart manuset till min bok. Då åkte jag och min tjej till Berlin och bodde på en båt. Jag läste hennes exemplar av Odjuret med två ryggar av Emily Maguire. Det är en erotisk roman.
Att skriva erotik. Någon hävdade att det skiljer sig från annat skrivande, helt enkelt för att det är så mycket svårare. Man nämner ibland en erotisk antologi från sjuttiotalet där den litteraturscenens främsta namn bidrog mer var sin text. Det blev en undermålig samling texter. Till och med våra största, mest vördade berättare gick bet.
Nu får jag lust att skriva något riktigs saftigt om min nya bok så att ni alla blir riktigt nyfikna på den. Det knullas och runkas i den må ni tro! Gillar ni sådant? För att åter bli snäppet mer allvarlig: Att tala om ymnig förekomst av nämnda företeelser i den vore måhända en smula falsk marknadsföring. Däremot har jag velat göra berättarjaget till en hel, autentisk människa och vi vet alla vad det innebär: Då kan vi inte väja för något: Sexualitet, ekonomi, social status, förbjudna tankar, vad han ljuger om på jobbet. Därför är "Jag tror vi behöver prata faktiskt" en berättelse full av detaljer. Därför möter vi inte inte ett berättarjag reducerat till "vanlig människa". Faktum är att jag inte vet något värre än när skönlitterära svenska författare försöker närma sig den vanliga människan. Möjligen är Hans Gunnarson en författare som klarar det. Där har vi en berättare jag gillar! Vad hände med honom? Jag läste att en Hans Gunnarsson skrivit manus till Arn. Är det därför det varit dåligt på bokfronten för Hasse G på senare år? Jag hyser också viss vördnad för den amerikanske filmaren Kevin Smith och självklart även för serietecknaren Martin Kellerman. Att skildra vår tid. Att göra orden till en plog, låta den gräva ner sig där i verklighetsmyllan. Just en snygg uppgift att ta sig an.
Än en gång: Kul att vara här. Låt oss bli läsvänner!