Slå och se vad som går sönder

Sedan ser jag den där filmen som egentligen heter ”Forgetting Sarah Marshall”. Den handlar om en man i chock efter en separation. Filmen igenom säger folk ”It´s over – move on” till honom. Alla de där goda råden. När har de hjälpt? När de ligger med varandra igen ger jag upp och stänger av trots han komikern. Det mest trovärdiga i den ganska tomma filmen är huvudpersonens sätt att se ledsen ut filmen igenom. Jag sitter mest och fashineras av Russel Brands hår. Det där psykofarmakarufset. Och så den där engelskt vänliga humorn. Magisk är vad kombinationen är.
Idag är jag i Måndagsmöte på Bokhora: http://www.bokhora.se/blog/
De kallar det måndagsmöte när de frågar olika författare om deras läsning. Jag känner bara till hälften av författarna som varit med där. Man läser kanske för litet. Eller lagom.
Vill skriva någonting om Majalu och att vissa relationsböcker har mer osannolika upphovsmän än andra. Men det skulle lätt bli fel.
Jag tänker på det senaste tidsspannet om ungefär två år. Så mycket saker jag gjort och tänkt ter sig så främmande. Vad betyder det att det är så? Är det så för alla eller hänger det samman med att vara i förändring? Med att utvecklas?
Ett Alexanderhugg om dagen och du skall rewrita lagen. Toppen för snoppen och resten av kroppen. Ordens möjligheter. Vad är det jag gjort? När får jag veta vad det är jag gjort? När får jag dra bort presentplasten och läsa facit? Varje dag? Några möjliga sanningar åt gången?
Det handlade om Per Olov Enquist i tidningen idag igen. Ingen liten ”så här avfärdar vi popstjärnor som tror de är författare-kortis”, utan en recension omfångsrik motsvarande ungefär ett helt uppslag. Man lät mig förstå vilken mäktig kraft denna författare varit och är. Han-formen påminner mig likafullt för mycket om de cirka sjutiotiotusen gymnasienoveller jag läste under mina tio år som webbredaktör för Färdlektyr för att jag skall greppa greppet. Men hur som helst. Jag läste om PO´s gamla bradger och jag insåg att det är för futtigt egentligen det man håller på med. Man borde kasta allt och förneka sitt kött. Man borde be förlaget om de där friexemplaren och signera ett och skicka det till Timrå eller om det är Rovaniemi. Man borde hitta en väg man inte varit på än. Man borde försvinna ut på den och komma tillbaka med berättelsen som förändrar.
Kapten Nemos bibliotek. Jag älskar den titeln. Bring it on PO! Nautilus. Visste ni att Kapten Nemos ubåt hette så? Att Nemo åkte runt och massakrerade andra skepp i den. Om jag förstått saken rätt, för att han inte var vidare förtjust i arten homo sapiens som sådan. Vad säger det om vår tid att man döper rekreationsanläggningar efter dödsmaskiner?
Nu går billarmet på gatan utanför igång för tredje gången ikväll. En bilvandal härjar på vår gata. Slå sönder saker. Slå och se vad som går sönder. Hur vi ibland måste göra det. Men just nu vill jag bara komma i ordning här någon gång.
Klart jag skriver på nytt.
Mycket borra idag.
Nu trött helt väck.
Vill bli av med expedit.
Bytes mot bland-CD obs seriöst menat erbjudande.
Bekännelseträsket: Aldrig sett.
Snart mera Entourage.
Det skall tystna från barnen först.
Det är det.
Kärlek läsvänner!