Något alldeles extra

”Jag kan ha det och jag kan mista det” Har ni tänkt så om något tidigare förkroppsligat er dröm?
Och vad betyder det när man tänker så?
Att man är fri?
Eller något annat?
Det här handlar inte om mig.
Jag skriver inte om mig.
Min fråga är generell.
Men visst. På papperet har jag uppnått vissa saker jag strävat efter. Och ändå lurar den under allt: Tomheten.
Klart att det finns något skrämmande med det.
Men snart är jag bortom det.
Nu till det jag vill tala om:
Bekännelselitteratur.
Pudelrock.
Bitterhet.
Vissa ord har så omsorgsfullt värdeladdats att de blivit otjänliga för att beskriva saker. I stället berättar de saker om dem som använder dem. Där de drar fram är rädsla oftast inblandad. Jag orkar inte bekräfta oro. Jag är trött på att representera de sidor du är rädd för hos dig själv.
Men nu några konstateranden med anledning av bilvandalen.
Jag har inte råd med bil.
Jag känner ingen empati med bilvandalens offer.
Bilar förstör jorden och dödar miljoner.
Emergency on planet earth
Force majure
Coup dÉtat
Plasmatics
Där har vi ett band det inte pratas om så mycket.
Och bara så att alla är med:
Dom satte Alexander framför en knut och sa ”Knyt upp den här om du kan” och Alexander fick spel, tog fram svärdet och högg sönder knuten. Hugget blev hans.
En av uppfinnarna var här och borrade förut. Oväntade problem fick nya lösningar. Men det vore fel att tala om problemlösning i Alexander Den Stores skola.
Nu snart måste det vara kväll. Så jag får smeka på Ari & Co. Detta avsnitt – nummer två på den nya säsongen – skall tydligen vara något alldeles extra.
Det är inget nytt för mig att självbiografiskt är lågstatus enligt den värdeskala som är den förhärskande i vår kultursfär.
Annat är det i Oprah Winfreys bokklubb. När det kom fram att James Frey hade hittat på några saker i sin bok ”A million little pieces” (som Oprah hyllat i tron att det var ”sanning”), tog dom dit honom och band fast honom vid en påle och lät publiken göra vad de ville med honom. Tror jag.
Aha skall läsa om den där Nina Björk-texten om jag kan hitta den bland recycle-högen. Förstod inte ett skvatt av vad den handlade om faktiskt.
Hålla sig borta från den där världen. En så utmärkt idé! Faktum är att den bestående känslan jag fick när jag läste ”Myggor och tigrar” var att jag inte ville in i litteraturvärlden. Inte bli prisgiven till det som pågår där. Hellre då vara utanför och i kraft av det kunna bidra med något av relevans. Och på den vägen är det kan jag säga utan att säga för mycket.
Så till min fråga: Förändras aldrig de där strukturerna? Inom musiklivet ser vi exempel på det precis hela tiden: Något nytt kommer. Ibland är inte alla redo. Ibland blir saker som varit fullständigt otänkbara till norm i samma ögonblick som de skapas. Det nya utmanar vissa av de gamla strukturerna och tänkesätten. Förr eller senare åker det gamla ut. Hur skiljer sig litteraturvärden från populärmusikvärlden i detta avseende? Fanns det inte en tid där vår tids upphöjda författare trotsade den rådande ordningen? Går det ens att vara relevant när precis alla applåderar en?
Nu googlar jag ”Stor litteratur långt från bekännelseträsket” och hoppas hamna på en recension av min egen bok – http://www.adlibris.com/se/promotion.aspx?page=klingberg – men hamnar på en recension av PO Enquists bok. Det står att han är en författare som ”alltid hållit det privata stången”. Kan ni se det framför er – hur det privata liksom väller över honom och nästan in i hans skrivmaskin men hur han ändå håller det…stången?
De senaste fyra dagarna har jag sträckt mig efter något jag inte får tag i. Ikväll är det ännu en kväll av penslar, V-slip, blyertsstreck, mejslar och ännu mera borrar och pluggar. Claes Carlsson – författare, taxichaufför och sporadisk rocksaxofonist – sa en gång till mig att turnera är som att sitta på kåken – ”Man lär sig saker”. Jag tycker heminredning är som att sitta fängslad. Man fjärmar sig från samhället och ju längre man håller på desto svårare blir det att knyta an till världen därute. I morgon får det tamejtusan vara klart.