Mitt namn är Låt mig vara

Jeansen.
Hur de ramlar ner.
Hur är det för Bruno K Öijer? Ramlar hans byxor också ner? Var köper han sina byxor? Jag skulle vilja få följa med honom när han gjorde det. Sedan kunde vi ta en kopp kaffe. Men var? Kanske börjar jag snart leva i en fantasivärld där han och jag gör sådant tillsammans. Kanske bränner jag ner familjen Öijers sommarstuga så småningom, som hon Sjösalakvinnan. Jag känner någon som har haft henne som patient. När min vän som haft Sjösalakvinnan som patient berättat om henne har jag tänkt att vi har en del gemensamt. Eller rättare sagt: Jag känner igen känslan av…äh förresten glöm det. Vi har alla något av Sjösalakvinnan i oss och der är så klart därför som kapitlet om henne i Fredrik Strages bok ”Fans” blir allmängiltigt.
Nu slår en dörr i trapphuset. Jag bor närmast tvättstugan. Det är inte dumt alls. Man har alltid koll på vad som är på gång i huset. My name is mind your own fucking business. Så sa dom till Borat på New Yorks gator när han gick runt och artigt presenterade sig. Speglade det den typiska New York-bons reaktion eller klippte man bort jättemånga New Yorkbor som var snälla mot Borat?
Sju år var det sedan Bruno K:s förra diktsamling. Jag tycker inte det är en lång tid alls. Jag träffade Bruno K Öijer en gång. Det var på en stor festivals backstageområde. Han var där och uppträdde med Fläskkvartetten tror jag. Det var på min ungdoms tid. Jag minns det som att jag plötsligt bara slog upp ögonen och så satt han där framför mig. Jag såg på honom och han såg tillbaka. Jag visste inte vad jag skulle säga. ”Säg ingenting!” sa poeten, som om han kunnat läsa mina tankar. Jag svär att det var vad som hände. Men det är såklart bara min sanning. Frågar ni herr Öijer kommer han säkert återge det annorlunda.
Igår var jag på Repulsive vid St Eriksplan. Jag älskar deras vinylavdelning. Den är inte stor men man hittar det man vill hitta för en gångs skull. Och inte är det direkt dyrt heller.
Idag lyssnar jag rätt mycket på den kanadensiska gruppen Anvil´s låt ”Forged in fire”. Det borde vara jobbigt för mina grannar. Jag valde aldrig metallen – den valde mig. På senare år har jag verkligen gått in för att hitta annan musik att bli sådär helt uppfylld av, men icke. Hur mina försök yttrat sig? Ja till exempel om jag är i en annan stad i ett annat land så kan jag ägna tid åt att gå in på vinylbutiker för elektronisk musik. Oftast blir jag mest stressad av att konfronteras med en terräng där jag inte hittar eller ens kan vädersträcken. Sviterna av att ha vuxit upp på landet under åttiotalet kanske. Men vad sjutton skall jag spela på den där festen på torsdag? Jag har inte skaffat någon ny musik på år och dag. Men jag bytte just bort en Ikea-hylla mot löfte om en bland-CD från mina vänner Sofia och Valdemar. Jag reder mig nog. Oj nu fick jag ett mejl med DJ-lineupen för kvällen. Vi talar om en hel kväll med bara författare i DJ-båset. Såhär ser spelschemat ut:

Viveca Lärn 23.00-23.20
Malte Persson 23.20-23.40
Bob Hansson 23.40-00.00
Åsa Linderborg 00.00-00.20
Jens Lapidus 00.20-00.40
Jon Jefferson Klingberg 00.40-01.00
Martin Kellerman 01.00-01.20
Jonas Hassen Khemiri 01.20-01.40
Nina Wähä 01.40-02.00
Jerker Virdborg 02.00-02.20
Joanna Rubin Dranger 02.20-02.40

Hur kommer det låta? Efter mig spelar Jens Lapidus. Vilken blir hans första låt? Jonas Hassen Khemiri blir farlig. Honom har jag spelat med förut. Resten förväntar jag mig inte direkt några klockrena taktmixar av. Kellerman – i och med sin hiphop-ådra och ständig exponering för dubbla 1210:or och DJ-mixers? Mnja, vänta nu här. Förmodligen är han den minst DJ-intresserade i sin umgängeskrets. Då blir det alltid någon annan man lämnar över finliret till. Som med mig och mixerbord. Som med mig och ganska många tekniska saker. Men det är korta DJ-set som gäller på torsdag. Själv brukade jag ett tag spela skivor varje vecka, och då under långa maratonpass. Men vi vet ju vad som gäller när man har kort tid på sig – längre förberedelsetid. Eller är det en myt det där?