Tiden vill att jag kommer ut ur garderoben nu

Veckans ord: Hawkwindkraut.
Tiden.
”Man kan se på tio år som fem album”. Så sa Kerry King. Gitarrist i Slayer. Blir det bättre eller sämre av den senaste meningen? För några år sedan var det mycket debatt om det där. Alltså huruvida det var dåligt eller bra att hela tiden förtydliga sig. Kontra enbart tala till de redan invigda. Nu talar vissa om att alltid läsa med ett google-fönster uppe. Andra, som till exempel jag, tycker om att ge mig ut i terränger där jag inte förstår allt. Där vissa ord blir ljud. Abstrakta läten som kan fyllas med innebörder för vilka min fantasi sätter gränserna.
En annan debatt som kom och gick: Koll eller kunskap. Jag tänker på det nu: Hur mycket av det vi fyllde vår begreppsvärld med som ter sig så ointressant i efterhand. Allt detta ingenting. Aouch vad tråkigt det var! Hejdå gamla ökenliv!
Man kan se på livet som ett antal bokmässor också. Vad dessa rader försöker handla om är att jag minns tidigare bokmässor jag varit på. Då handlade det om att marknadsföra Färdlektyr – en årligen utgiven antologi med nyskrivna noveller, bekostad av Svensk Kollektivtrafik. Jag var redaktör för härligheten. Värvade författare och såg till att texter kom in i tid. Kopplingen mellan läsning och kollektivt redande var inte självklar för alla. Men oj vilka noveller vi publicerade i den där lilla boken! Jag minns till exempel ”Gägg blä mina damer och herrar” av Mikael Niemi, ”Min nya granne” av Sara Kadefors och ”De lockligt lyttade” av Hans Gunnarson. Projektet kostade tio år av mitt liv och många miljoner för de som finansierade. Men Sveriges gymnasieungdomar exponerades för läsning. Nyskriven litteratur. Och fick själva medverka med egna texter. Jag lekte ibland med tanken på hur det skulle varit om ett liknande projekt funnits när jag gick i gymnasiet. Säkert hade det haft en enorm påverkan på mitt sätt att se på skrivande. Jag reflekterade inte över skrivande som en seriös sysselsättning förrän jag var kanske tjugotvå.
Hur som helst: Jag besökte den där mässan och det var ett jobb. På sistone har jag dock umgåtts med människor för vilka mässan är så mycket mer. Återstår att se vilken av dessa bilder som blir applicerbara på mitt veckoslut.
I morse framför badrumsspegeln kom jag för övrigt på vad min bok handlar om: Att förlora kontrollen över sorg. En sorg som sliter sig och drar allt med sig, likt en luftballong surrad vid ett alltför klent träd.
Jag vet människor som finner det skrämmande. Jag själv finner det skrämmande. Jag förstår varför många gärna vill glömma sådana perioder i sina liv. Hade jag inte för några veckor sedan utkommit med min bok hade det varit lättare för mig att låtsas att jag inte visste något om det där.
Jag tappade bort min Säkert-skiva senast jag var i GBG. Jag tappade min kamera också. Hemska saker har hänt mig i den staden. Ändå vill jag alltid tillbaka. Någon som känner igen sig?
Hur jag älskar denna årstid. När kylan kommer.
I tidningen idag: Hur dålig luften på min gata är. Hur vi andas in smuts. Kan vi ta och göra något åt det? Kan någon engagera sig? Fascism är vad det är. ”Men ta och flytta då, vi är flera som gärna vill bo där om ni inte gillar läget”
Jaha så att ni andra kan bo här och så att era barn kan dö i förtid istället då eller?
Tiden vill att jag kommer ut ur garderoben nu. Så ok:
Jag är en Lifelover. Kanske tar jag steget och förser både mig och mina barn med gasmask. De som tycker jag verkar knäpp tycker redan jag verkar knäpp. Men när era barn dör i partikel-lunga medan mina har hälsan – vem är knäpp då om jag får fråga? Det där ”Flytta om ni inte gillar läget-argumentet” kan användas för att blunda för precis vilket miljöproblem som helst. Tills det inte längre håller förstås. Plastvirveln i stilla havet. Den som är större än Texas och som kommer ha förödande effekter på vår arvsmassa. Varför göra något åt den, när ingen bor där, etc?
Vet inte vad som upprör mig mest: Miljöproblemen i sig eller människors ignorans.
Nu:
ännu en natt
då jag värmer mig
med elden
från en rutten trädgren
ännu en natt
då jag blundar
och ser ett barn
med handen på knappen
märkt
med ordet
utplåning
Jag ville skriva något om en flundra mitt i ett stim elektrisk ål också.
Och om att den bästa metallen gjordes före de låsbara svajstallen.
Vad jag ångrar?
Ingenting och Allt såklart.
Var jag lever?
mellan de två orden.
Det är också ikväll som det slår mig:
Hur denna historia inte skall ha något slut.
Hur den, likt livet självt, bara en dag skall vara över.

Hoppas vi ses i helgen!