En olycka som väntade på att få hända

Idag har jag svurit att inte blogga. Men så här är det:
Jag vaknar och lyssnar på Disintegration. Stoppar in något annat i mig själv för att de vad som kommer ut ur det.
Jag minns oss på Hovet. Det kan ha varit den här turnén, runt 1990. Då ville jag inte att det skulle vara så enkelt som att The Cure hade intet att säga mig. Nu vill jag det fortfarande inte. Men lät de verkligen så här…energilösa?
Idag är jag upptagen med att förstå saker. Många dagar är jag det. Är det så för alla?
Jag läser om Per Olov Enquist i tidningen. Jag har förstått att det inom litteraturvärlden anses som en stor sensation att hans senaste bok är självbiografisk. Den handlar om hans supande. ”Det här är hela historien” säger författaren själv i intervjun. Det kommer för mig att vilja att läsa artikeln bara för att efteråt ärligen kunna säga att den inte gör mig ett skvatt intresserad av hans bok. Det misslyckas såklart. Vad kan jag säga – jag är en nyfiken människa. Han verkar skitjobbig i intervjun. Socialt utsvulten liksom. Ha! Vad roar vi oss med här på Hornsgatspuckeln denna morgon om inte litet klassiskt projektion?! Just det jag mest avskyr att bli utsatt för av andra.
I faktarutan står det att han sagt att hans egen ödmjukhet är den största i Sverige. Ett så uppenbart självmotsägande uttalande bara måste ha varit skämtsamt menat. Och hur kan han säga att hans nya bok är hela historien? Som om det fanns allenast en. Som om det förflutna vore något annat en en samling högst subjektiva minnesbilder.
Jag funderar litet på vad det är som får mig att vilja döma författaren och hans bok om sitt självförvållade problem. Är det just det, den självförvållade faktorn i det, att jag finner människor som gör sig själva illa ointressanta? Långt ifrån, långt ifrån. Jag måste nog tänka på saken.
Igår var det jag som vanhelgade mitt eget tempel. Det var dumt såklart men oerhört gott. Malt liksom. Jag träffade några nyare bekantskaper plus en av mina äldre.
Sedan tvekade jag litet utanför klubben vid Mariatorget där man skrivit upp mig på gästlistan, innan jag gick direkt hem i stället. Jag är en usel utemänniska. Det är en väldigt tråkig egenskap jag har.
Nu har jag inte mer på hjärtat utöver att jag saknar mina barn något fullständigt gräsligt.
Idag skall jag bli en bättre människa. Idag skall jag fylla i alla små användarprofilgrejer i min läshörna på denna fina community. Idag skall jag skvara på frågorna från Bokhora. Idag är min bok en olycka som väntade på att få hända. Och jag skall jag dricka kaffe med A och A. Måste ha en slurk redan nu faktiskt.