Adjö solsystemet!

Idag har jag skrivit ner en massa ord som någon annan sagt. Och jag har spelat in med K. Det var, för att använda ett uttryck som han skulle använt, fett. Jag hämtade två nya gitarrpedaler på postens företagsservice också. Den ena lät helt förjävligt, men den andra lät som den skulle. Sedan bar det alltså iväg till källaren där K spelar in sin nya skiva. Jag hade rensat min utrustnings-arsenal betänkligt. Ändå: Om man skulle välja ut en Motörhead-låttittel för att bäst summera pryluppsättningen vi använde så vore valet givet: Overkill. Det var skoj att spela K´s låtar hur som helst. Sedan när han hjälpte mig att bära hem utrustningen berättade han det han läst om i The Sun häromdagen: Att jorden löper risk att gå under när dom om några dagar startar den där partikelgeneratorn Schweiz. Syftet med den gigantiska anordningen är att forska i hur big bang gick till. Med partikelgeneratorn skall man om jag förstått saken rätt skapa någon slags ur-atom. Problemet med detta lär vara att man som en biprodukt kommer skapa en massa små svarta hål. Enligt partikelgeneratorvurmarna är detta inget problem: De kommer genast försvinna. En annan falang vetenskapsmän hävdar dock motsatsen – att man genom att göra detta utsätter inte vara planeten, utan hela vårt solsystem för en enorm risk. Personligen tycker jag det värsta med undergångsscenariot är att jag aldrig mer kommer få träffa mina barn. Men visst skulle det innebära att man slapp oroa sig för mycket också. Att pengarna skall räcka. Marknadshyrorna. Att nästa bok inte skall bli klar. Men hur kommer domedagen att de sig? Kommer det gå fort? Kommer någon hinna tänka tanken: Att Jon Jefferson Klingberg och de där forskarna hade rätt?