Ett kuvert från Glamour

Det är idag elva dagar kvar till min bokrelease. Hos frisören bläddrar jag i en sådan där tidning som kommer utan att man direkt prenumererar på den. Hon med saxen berättar att en av dessa publikationer med det förpliktigande namnet Glamour regelbundet skickas hem till hennes tonåriga dotter. Då och då med olika följebrev där det står Du är speciell och Vi är så glada att ha dig som prenumerant, trots att hon aldrig bett om att få tidningen. En gång kom det ett stort vitt kuvert från Glamour. I det låg en liten rosa lapp om att hon kunde vinna fantastiska saker om hon var med i deras tävling: Ett hundrameterslopp i högklackat. Första pris: Hundra tusen kronor – att shoppa för. Allt en ung människa kan önska sig eller hur? Märk väl: Inte att utbilda sig för, att förverkliga sig själv för eller att äta för, utan att konsumera för. Min första tanke är att det är bland det mest stötande och groteska jag hört. Min andra är att våra barn måste lära sig förhålla sig till de krafter som finns i botten av allt det där.
Efteråt möter jag Stockholm Citys reporter på ett café vid Hornsgatspuckeln eftersom Rival bara är för hysteriskt nu. Hon är den tionde personen jag mött på bara några dagar som säger sig ha sträckläst boken och älskar den. Intervjun blir min kanske ärligaste hittills. Jag nämner Kerstin Thorwall men glömmer Kevin Smith. Jag blottar också följande ömma punkt i mitt än så länge enfaldiga författarskap: Att jag har litet svårt att säga exakt vilken tradition jag tillhör. Alltså att nämna några författare som jag känner berättarmässig samhörighet med. Återstår att finna dem. Jag har en känsla av att jag idag pratar litet snabbare än reportern antecknar. Ändå verkar hon nöjd. Säger att jag är lättintervjuad. Fotografen verkar stressad. Vill vidare. Synd att han måste plåta en man som inte haft någon att prata med på hela dagen och som just kommit igång på sitt favoritämne. Efteråt får jag ett SMS med det pikanta meddelandet "Bokmässan älskar att du syns överallt". Ser framför mig bokmässan som ett jättelikt skalbaggeliknande väsen som tittar ner på litteraturens fotsoldater, manar på, slickar sig om munnen, sväljer några av oss hela.