Ett inlägg med selektiv appeal

Sedan höll jag på att fan slå ihjäl mig i ett motionssammanhang. Jag avslöjar inte vad som utövades men kan säga så mycket som att det inte handlade om stavgång.
Det hade blivit för mycket med allt medialt surr som höll på att sluka mig. Jag ville återvända till någonting fysiskt och meditativt. Och vad hände? De två skriva-och-spela in-Docenterna-låtar-månaderna framför mig höll på att förvandlas till två gipsad skalle och vänsterhand-månader. Oj vad nära det var! Stavgång förresten – har jag inte alltid lovordat denna träningsform? Höj inte på ögonbrynen om ni ser mig på väg nerför Moteliusvägen med pontonstavar.
Igår blev en tidig kväll. Jag var tvungen att ladda upp för ett medialt framträdande.
Innan jag lämnade festen jag var på pratade jag om splittbara humbuckers med en annan konnässör av den sexsträngade. Denne gitarrvän hade i sin tur en kompis som under några år försörjde sig som Yngwie Malmsteens keyboardist. Jo faktiskt! Jag bjöds på flera historier om vår genom tiderna största gitarrhjälte, men frågan är om inte fantasten i mig blev varmast om hjärtat av den som här skall återges: När Yngwie under ett besök i Japan stod och signerade skivor kom en ung man fram med en Fender-gitarr som han ville ha signerad. Singel-coil-mikrofonen vid gitarrens stall var utbytt mot en humbucker. (En bredare och mer skrymmande mikrofonmodell för er som inte vet) Yngwie tittade under några sekunder förbryllat på instrumentet innan han fattade tuschpennan och skrev: RIGHT!, ritade en pil mot den kvarvarande orignalmikrofonen och WRONG! varpå han ritade en pil mot humbuckern. Varför har förresten ingen svarat på min glödlampsgåta? Hur är läget därute? Allvarligt talat? Nu blir jag knackad på axeln av min imaginäre medieagent som påpekar att min kommande bok håller på att försvinna helt i denna blogg. Låt mig kompensera detta genom att bjuda på en kort uppdatering om det långa födsel-arbete vars saga för gott kommer kommer vara all om blott tolv dagar:
Min baby är bortom kontroll. Hur vet man sånt? Jo vänner mejlar och skriver att folk man aldrig känt och inte ens träffat på flera år uttalat sig tvärsäkert i bloggar och annat om hur my precious kan och skall läsas. Vi talar här om mediala aktörer som inte ens jag orkar länka till. Författarinnan Unni Drougges varumärke har jag dock inget emot att boosta. Jag har läst minst en bok av henne med behållning. När hon nämner mig i samma mening som Lars Norén känns det...nytt. När hon apropå den kände dramatikerns, respektive min bok, fastslår att "männen runkar i vanlig ordning sina egon" är jag nyfiken på hur många sidor av min bok hon har läst. Karl Mikael – huvudpersonen i min bok – utövar förvisso R-verbet här och var bland sidorna. Och skrivande människors stimulans av det egna egot är ett nog så intressant ämne för nyanserad diskussion. En historia berättad helt utan att författarens ego är inblandat – är det bara jag som ser en aldrig tidigare skådad form av experimentroman framför mig? Bilden ovan tog jag med datorns hjälp efter avslutat skrivande av ovanstående. Jag tyckte det blev så trist ibland med bara text. Och så ville jag att ni skulle få se överarmarna som fick The V att säga "Du tränar en del va?" PS Boosta betyder förstärka DS.