Snart skall tystnaden åter omsluta mig. Kanske möter jag den på den klippiga udden, långt från vattenscootrarna och de andra flytetygen som dessa skälvande dagar florerar i viken där jag badade som barn. Jag kan inte se de förstnämnda utan att tänka nätdejting. Det är en lång historia och en del av den rinner igenom sidorna på min kommande bok. Jag skriver dessa rader långt från närmsta LAN och har ägnat tiden åt en annan sorts tomrum än det massmediala. Vad jag funnit? Att Steve Harris kan vara en bättre barnvakt än SVT och att kärleken gör konstiga saker med mig. Jag solar ibland. Jag röker ibland. Jag tänker på undergången utan att det egentligen bekommer mig. Jag har skägg. Allt är förhöjt och konstigt och jag gillar det. Ibland är gränslinjen mellan det lätta och det svåra så tunn att det inte går att förstå. Ibland är lyckan en Sverigekarta a tjugotvå och femtio, uppslagen på morfars gamla matbord. Nu håller min dotter upp Denise Minas "Vargtimmen" och frågar om den är bra. Jag säger som det är – att jag bara hunnit läsa tre rader i den. Ändå är exemplaret redan vattenskadat efter att över dagar i den rutiga flyktingtrunken ha samsats med badbyxor och handdukar. Jag valde den mest för titeln. Och har efter utläsandet av Ajvides nya haft fullt upp med att bläddra mig igenom "Svensk punk 1977-81". Jag hade velat veta mer om den ökända Stockholmsgruppen The Pain, varför Lars Olov Bengtson i Göteborgsgruppen The Troublemakers skar sig i kinden, samt exakt vad Stig Larssons dokumentär om punken visade. Jag tycker nog boken var litet utspätt berättad. Ajvide då? Jo, full av guldkorn. Men havet som monster? Jag förmår inte köpa det känslomässigt. Medan jag står i köket och plockar med de flottiga besticken efter middagen funderar jag på om psykopater bättre klarar den galna berg-och-dalbana som det är att ha barnen hos sig halva tiden. Nog kan de som hyser färre mänskliga känslor ha fördel? Jag är ingalunda den förste som haft tankar i den riktningen. Snarare litar en betydande del av världens läkemedelsindustri på behovet av av stänga av. Jag begrundar sorgligheten i det, ändå når den mig inte här, nu – där solen går ned och vi just ätit middag medan min morbror Görans spikande ekar över viken. Han är en rackare på att bygga fina hus. Jag är från en fiffig släkt, det är bara att hacka i sig. En släkt av tänkare, innovatörer, doers och predikare. Man pratar rätt mycket i min familj också. Det är nog tur. Annars skulle jag behöva ägna tid åt att utröna vad jag egentligen gör i den här familjen. Igår började jag och min mor trampa upp en stig till den andra sidan viken. Hon sa något om Bordieu, att de vägar som finns på kartan är inte lika viktiga som de som folk i realiteten väljer. Så gick vi där och trampade. Idag insisterade barnen, iförda shorts respektive kjol, på att följa det knappt skönjbara spåret genom tistlar, nässlor och taggbuskage. Det kunde så klart bara sluta i tårar. Senare, vid klipporna halvvägs ut i viken var det min tur att stå för blodvite när jag halkade på väg ut i den välsignade svalkan. Jag skulle kunna göra det till ett självändamål att besöka den platsen så ofta det är möjligt. Nu är det snart läggdags för vissa. Egentligen hade jag velat skriva något om kvaliteterna hos Iron Maidens självbetitlade debutskiva från 1980. Eller något om Sommar i P1 som så här långt in i säsongen varit ett dött lopp mellan Ranelid, Adamo och Wallenberg Jr. En bra sommarpratare retar upp en litet lagom. Dock företrädesvis ej på grund av stentrianmässigt låtval. Ärligt talat: Behöver vi höra Gud gjorde inte sköna små äpplen varje gång någon över fyrtiofem drar i Sommar-spakarna? Hellre sådan musik som den där Wallenbergaren skämde bort oss med – yatch-rock, med reverb-ekon så prominenta i ljudbilden att man vet att apparaterna måste kostat multum när inspelningarna gjordes. Nu röker jag en cigarett på den soliga altanen iförd min flickväns Monki-topp. Det är skönt att bli litet mindre av sig själv, mer av någon annan. Eller är det genom att bejaka andra som vi blir sanna? Göran bankar vidare. Saker jag hyser respekt för: Steve Harris tidiga kompositioner och förmågan bygga hus. Innanför altandörren sitter barnen hopträngda i Morfars gröna snurrfåtölj. Min dotter läser Kalle Anka för sin bror. På gärdet nedan för den i vegetationen diskret infällda timmerstugan är det non stop interspecies cabaret. Nu ringer min tjej från Stockholm. Jag vill inte tänka på den staden. Bubblan som är så fylld med sig själv. Allt det där som när vi är mitt i det förefaller så viktigt att det blir oförenligt med hur oviktigt det känns så snart vi lämnar det. Eller är det viktigt? Att vara där, bevaka sitt utrymme i den där bubblan? Nu bara måste jag natta någon. Sedan är det jag, min dotter och Denise Mina en sista välsignad kväll tillsammans. Och det är alldeles för varmt för att elda i öppna spisen.