Det är kväll och jag har lämnat barnen i Norrköping. Det var en pers, med alla cirkulationsplatser och spårvagnar. När jag åter öppnar stugan är jag svettig och radion sänder Lady Chatterleys älskare. Nu tror jag det håller på att gå för Jakob Eklund. Nämnda roman är ett av de där verken jag aldrig förstått vad den vill. Därför har jag aldrig släppt in historien om Connie och skogsvaktaren. Omvänt har jag aldrig förstått vad berättelsen vill eftersom jag aldrig släppt in den. Verket har försatts i limbo i förhållande till mig. Jag förstår inte vem jag skall sympatisera med.
Idag har jag köpt ett par badtofflor i plast på en stormarknad i Finspång. Sedan lät jag en tunnbrödrulle på parkeringen bli min middag. Körningen sedan, längs de krokiga vägarna, förbi byar som inte fanns på kartan, tog hårdare på mig än jag väntat. Det hände något där i Norrköping, kanske tappade jag kontrollen för att aldrig riktigt återfå den. Det blev för mycket med allt: Och jag tänkte det: Spräng bort hela stället, här finns ändå inget jag skulle sakna. Sorry Marduk-Mågge, vi var tvungna att avlägsna din hemstad. Men vem om inte du skulle förstå? I själva verket handlade det så klart om ovilja konfrontera sanningen om min bilkörning: Att jag i tvåfiliga femvägsrondeller fortfarande är långt ifrån en fullfjädrad bilförare. Nu bläddrar jag i radiotablån men kan inte hitta några sommarpratarnamn som engagerar mig. Det är strebrarnas år. När var Martina Lowden? Har jag drömt att hon varit inbokad för greppande av Sommar-mikrofonen? Det är en vacker kväll som kanske endast kan ges rättvisa genom uppgivande av allt. Jag borde röka en cigarret och läsa en tidning. Digga en rad faktum. Inatt blir första gången på fem år jag ensam övernattar i detta hus. Det kan nog vara en kuslig känsla, så vuxen jag är. Det känns bra att min kusin Per denna helg huserar i fastigheten på andra sidan den lilla blåbärsrisinklädda kullen. Jag borde duscha men kan inte förmå mig. Nu åker nog de där tofflorna på.