Sedan är klockan drygt kvart över nio och rådjuren gör sina första promenader över gärdet. Jag säger det än en gång: Den som begär mer av en dag är en idiot. En annan sak som just stod så där väldigt klart för mig: Hur platserna alltid kommer äga oss snarare än tvärt om. Jag häller Bells i ett blått litet glas, ber hjärncellernas skydshelgon om överseende. Och kanske finns bara ett verkligt mått på framgång: Att bli autentisk. Tänkte på det när jag i en skvallertidning läste ett utdrag ur Dominikas blogg. Något om hur hon glömt sina citalopram på landet. Hur det var tack vare dem hon kunde förbli en någolunda harmonisk människa. Det var något så aggressivt över de där raderna. Hon hade visst skrivit något om sin dotters usla inredningssmak också. Hur gammal kan hennes dotter vara? Idag lekte jag åter "Kan-det-finnas något-bra-med-det-leken. Det var när min blick landade på en kvällstidningsrubrik som löd ungefär Här hetsas svenska tjejer till att strippa på sexfesten. Jag försökte komma på så många bra saker med det som möjligt. Det var inte så svårt. Men nu, med sinnena lätt grumlade är det inte lönt att rekapitulera. Jisses så tilltalande det kändes: Dövandet. Låt detta bli undantaget från regeln, låt detta bli Bells-bloggen. Hells Bells. Låt mig för en gångs skull öppna mig för möjligheten att i denna skrivna form bjuda på litet renodlad berusningsgoja. Nu ser jag en svala flyga högt och minns jag saker det inte tjänar något till att minnas. Eller gör det det? Är det förhoppningen med hela denna berättelse – att allt skall betyda något i slutänden? Mina dagar kommer i två sorter: De då jag förtränger det och de då jag inser att det är så. Nu har ett rådjur lagt sig alldeles i skogsbrynet. Jag borde göra samma sak. Jag borde följa min plan med denna kväll. Inte vackla på stigen. Inte halka med den fullastade brickan jag burit så här långt, genom stormarna över haven av osande fradga. Jag borde pumpa årgångs-Maiden och göra en macka.