Jag visste det redan på lilla Essingen, där jag satt och åt upp mig inför bilresan medan jag såg den grånande författaren Stig Larsson korsa gatan: Den här semestervändan kommer bli speciell. Ett dygn senare satt vi vid havet någonstans norr om Söderhamn och konstaterade att det såg ut precis som i någon av Tove Jansons Mumin-böcker. Nu faller ännu en skymning. Vi har passerat Hudiksvall samt gjort ett stopp vid båtbryggorna i Mellanfjärden där en röst bakom mig ropade mitt namn. Det var en gammal vän i dramatikbranchen som var där i samband med en lokal fars-uppsättning. I hamnrestarangen med träinteriör åt vi strömming med potatispuré. Där fick vi oss ett oväntat romansskvaller till livs: Figge Norling + Lo Kauppi = sant. I trappen upp till lokalen skymtade vi som grädde på moset, bergsprängardottern i egen hög person. Ikväll camperar vi i trakter där ordet Kristet inte är en religiöst adjektiv utan den i folkmun vedertagna benämningen på rockgruppen med två korslagda toaborstar i logotypen. Här liknar floran i boningshusens vildvuxna trädgårdar alltmer min barndoms natur. Ändå är vi inte där ännu. Det skall bli kärvare, kallare och nordligare innan jag får återse platsen där jag växte upp. Allt det där jag aldrig återvänt till. Men nu skall det alltså ske. Medan mörkret faller försöker jag förstå varför jag låtit det gå minst femton år. Vad det inneburit. Vad jag fruktat. Någon sa att det vi i sådana här sammanhang räds mest är att återse att inget finns att återse. Jag har fram till skrivande stund avhållit mig från psykologiseringar. Anledningen är ju att jag inte kunnat köra bil tidigare. Eller är den det?