Denna dag börjar lagom till att Isabella Lövin, författaren till boken Tyst hav, greppar Sommar-mikrofonen. En av slutsatserna i hennes utmärkta program handlade om att det inte är vare sig politiska beslut, pengar eller kunskap som saknas för att hejda miljöförstöringen. Det som saknas är opinion. Efter att Sten Carlbergs signatur tonat ut är det eftermiddag och vi går ned till ån som flyter förbi så stilla att den på vissa ställen kan förväxlas med en damm. Där nere under bron uppburen av gigantiska stålbalkar hittar bara ett fåtal solstrålar genom lövverket. Jag ser ut över det rostbruna vattnet och tänker återigen på hur mycket jag längtar efter att ro innan sommaren är slut. Runt oss bland skuggorna multnar bäverfällda lövträd. Jag minns någon jag en gång träffade som var besatt av fält. Själv är jag nog mer en å-person. Det är något med den okuvliga nyfikenheten på vad som kan tänkas vänta bakom nästa krök. Jag skulle kunna färdas längs mindre vattendrag resten av livet och aldrig ridas av tomheten. Och nu inser jag varför. Att det handlar om ett växelspel mellan det synliga och det fördolda. Hur dragningskraften hos ett stilla vattendrag som ringlar sig genom vegetationen är en perfekt metafor för det som får oss att vilja upptäcka världen.
En stund senare utbryter en av de där promenaderna som börjar längs en skogsbilsväg, fortsätter på en stig som tycks upplösas lika plötsligt som den börjar. Plötsligt står vi i ett fält av tistlar. Senare, på väg hem längs skogsbilvägen betraktar jag kamomillen som arbetar sig upp genom den uttorkade vägbanan. Hur kan en så nyttig och fin växt leva där, resa sig ur torrt grus? Jag tänker Isabella Lövin igen. Det krävs mycket för att kunna tala engagerat om de där frågorna utan att låta det hela mynna ut i vare sig fördömande eller hopplöshet. När vi är hemma igen är det dags att handla mat. Ikväll tror jag vi slänger litet godsaker på grillen. Medan vi kör utmed kyrkogårdens låga stenmur börjar vi undra: Är Gnarp verkligen så här litet och hur kan denna ort ändå stoltsera med ett så förhållandevis välkänt varumärke? Jag tänker att det måste ha med Kristet att göra. Och om jag säger Mondo gnarp, ringer det säkert en klocka hos fans av experimentfilmens svar på könspop. Vi kör ut mot stora vägen. Till vänster ligger bensimacken. Till höger pizzerian. Sedan: Ingenting annat än Europaväg fyra. Min älskade säger något om att pizzerian ser ruffig ut. Jag bestämmer mig för att med varm hand överlåta till henne att gå in och fråga om vägen. På parkeringen utanför stapplar två män ut mot en gigantisk amerikanare. Den ene går på kryckor. Hans ben verkar skadade. Det tar honom minst fem minuter att vika in dem vid passagerarplatsen. Han är i övre fyrtioårsåldern och bär en svart t-shirt med texten I LOVE GNARP. Han iakttar mig från sin plats. Verkar tycka att jag stirrar på honom. Jag försöker sluta men kan inte förmå mig. Tänker att jag alltid kan springa ifrån honom om det skulle bli bråk. Sekunder efteråt kommer min älskling ut från pizzerian med en karta ritad på en servett. Ändå får vi cruisa mellan den glesa bebyggelsen en god stund innan vi hittar rätt. Till sist svänger vi in på parkeringen framför dem mest urblekta Ica-skylt jag någonsin sett. En mörk, lätt överviktig yngling håller loppis utanför. Säljer jordgubbar, hästsadlar, leksaker, tavlor med fiskargubbar. En enkel flyer på anslagstavlan bakom honom informerar oss om att Kristet spelar på Badrocken den 19:e juli. Glädjande på något sätt. Jag hängde litet med deras trummis i samband med en Morbid Angel-spelning i stockholm 1993. Jag minns honom som trevlig. Jag hinner få litet inside-information om honom på denna resa. Till skillnad mot vad vissa tror är han inte utvecklingsstörd. Inne i den lilla mabutiken väntar ytterligare en överraskning:
I ett pappställ framför kassan säljs Bathorys The Return. Jag repeterar: I ett pappställ framför kassan säljs Bathorys The Return. Och jag som tyckte det kändes lustigt att köpa Iron Maidens debut på Ica i Hallsberg. Varje dag sker små under.