Ett jobbmöte, två makaronilådor och tre fulpakeringar senare skriver jag detta från min trappuppgång. Jag väntar på någon som har både min nyckel och mina barn. Ett ögonblick för eftertanke, nödvändig kontemplation? Inte så länge jag kommer åt mitt LAN! Det känns märkligt, som att sitta och snika på sig själv. Snart är jag på landsvägen och slipper allvarligare val än om jag skall lyssna på Krunegård eller Nattefrost. Med tanke på vissa andra familjemedlemmars dragning mot de mörka klangerna lär jag få slåss för Laakså-mannen. Livet är konstigare än man tror och tesen att det vi äger äger oss skrevs ner av en buddhist med lapplisenoja. Oj vad det känns som allt kommer bli bra!