Inte många dagar kvar nu

Alltså: Med de flesta av mina grannar har jag ett fint förhållande. Jag är inte den där rädda hyressvensken som aldrig hälsar och dröjer sig kvar innanför dörren när han hör röster. Inte alltid i alla fall. En av mina favoritgrannar har mörka kolstreck i ansiktet som verkar sitta där permanent. Kan det vara det där som Måns Jälevik kallade scarification? Det enda jag har i den vägen är en tatuering. Den ångrar jag. Ozzy har rätt. Vill du vara originell idag – skaffa inte en bloody tatuering! En annan granne är den gamle performancekonstnären Kjartan Slettermark. Han är mina grannars svar på den vita älgen, så sällsynt är han. Helgen då jag föddes var han och gjorde en performance i Helsingfors. Min pappa var där då och spelade, det är så jag fått det berättat. Kjartans grej gick ut på att han bar en dräkt gjord av slaktade kasettband och stod och tryckte en jättelång påk mot taket. Själv var jag med på båda mina barns förlossningar. Sådant gör vi, män av idag eller hur? Nu har min son somnat och dotter som fyller nio i höst kommer uppför stegen till loftsängen där jag skriver dessa rader, balanserandes en bricka innehållandes äppelklyftor samt boken Sockervadd och svåra val av Jaqueline Wilson. Skaffa hennes böcker till era sju till tioåringar! De är en fröjd att läsa. Och så en dag voila! läser ert barn boken själv. Jag sitter här och googlar busstider för vidarebefodran till vänner i bergrepp sällskapa mig därute vid inlandsskärgården. Som värsta reseledaren. Blev litet sugen på att ta med en The Smiths-skiva nu mitt i läsningen av John Ajvides nya. Ni som läst den förstår varför. Är så förtjust i det där Morrissey-citatet Jag älskar dig ännu, bara litet mindre än förut. Det slår mig nu var genialiteten i det ligger: I att allt sägs i dess undertext. Jag såg Morrissey på en festival en gång. Jag hade väntat mig att det skulle vara en spelning som krävde specialkunskaper, en intern historia. I stället fann jag en artist som helt sög in mig och höll mig kvar där. Efteråt var jag så tagen att jag bara ville dröja mig kvar i ögonblicket jag delat med de andra tiotusen som var där. Jag bara stod och log. Rätt var det var log någon tillbaka. Jag tror hon hette Sara och jobbade på djurens rätt i Jönköping. Jag var på den här tiden gift och för gammal. Ändå vore det nog en lögn att säga att det inte var litet vackert. Nästa dag blev jag whiplashskadad. Rättvist? Inget hände ju!