Allt kommer tillbaka till mig nu

Så vad är nytt i livet för denne romanförfattare in spe? Kanske den molande insikten om hur lite som är nytt. Jag håller äntligen på och läser en bok, närmare bestämt John Ajvides nya. (Tack Karin!) Jag tycker han är en brilliant författare. Oj, jag kan inte ens stava till briljant. Det är ett under att jag fått ihop en bok. Det mesta är ett under, så ock vår benägenhet att fly. Här förestår uppbrott. Semestertider nalkas och en helvetes massa saker måste realiseras oavsett vad och vilka vi valt att vara. Jag håller på att sopa ihop city-spåren inför en sejuor på sommarresidenset i Harge utanför Askersund. Vi talar om hjärtat av landet. Vi talar om pittoresk kulturclash mellan bruks- och semesterort belägen vid sjön Vätterns norra spets. Kanske ses vi där bland klipporna eller i fritidsbåtshamnen intill resterna av det gamla glasbruket? Det skulle kunna vara vackert. Det är vackert. Det var där jag tillbringade delar av min barndoms somrar. Det var där Morfar Allan byggde sin båt och mormor Greta serverade varma mackor med färska trattkantareller. Det var där frasen "Sjön suger" ännu inte hade behäftats med vare sig ironi eller dubbeltydighet. Jag skriver orden och är med ens där igen, fastnaglad i en skärva av mitt förflutna. It´s all coming back to me now, vem var det som sjöng det? Skrivandet, skrivandet, skrivandet och vad det gör med oss. Igår stod jag och A vid hoopen i Skånegläntan. Jag och barnen var ute och provåkte skateboarden som jag och min dotter byggt åt henne, komplett med ny griptejp, nya kullager och gatstensanpassade 61 millimeters-hjul. Nu satt hon under trädet en bit därifrån och drack vatten. A ville bolla litet med kidsen i hoopen. Passa några skott mot korgen eller vad man säger inom den där terminologin. Han lät mig förstå att han en gång varit riktigt bra på basket. Då frågade jag honom något jag länge funderat på: Vem skulle han varit utan sin atletiska talang? Han sa något om nördar, datorer och alkohol. Vi blir det vi måste bli. Sedan kom motfrågan: Vem hade du varit utan gitarren och ditt skrivande? Jag insåg det i samma ögonblick: Hur svaret tedde sig för obehagligt för att jag ens skulle vilja tänka på det. Hur som helst; Formulera sig eller inte. Ibland är det människans enda reella val. Idag fick jag ingivelsen att spendera tid framför ett textdokument. Och det är så klart det enda sättet att lyckas med skrivande. Vad kan jag då såhär någon månad före utgivning säga om skapelsen med det matta, svarta omslaget och de två färggranna människogestalterna på? Romanen som varit min baby i ungefär ett och ett halvt år? Tärningen som inte kan göras okastad? Jag skulle kunna slå upp den, läsa några ord i mitt förhandsexemplar bara för att leta efter ett svar. Kanske vet redan vad jag skulle finna: Att jag är en främling inför vart och ett av dess ord, och att jag likafullt finner vart och ett av dem nödvändiga. Att jag är färdig med alltsammans och att det är gott. Nästa gång kommer allt vara annorlunda. Nu skall jag packa, städa och betala räkningar. Jag har också lovat min dotter att vi skall gå på Grönan innan vi lämnar staden. Kommer det straffa sig? Men nu till mitt egentliga ärende: Jag kommer vara på landet då måndagen den 1:a juli – det officiella nystartdatumet för denna blogg. Hela denna harang är en bön om överseende i händelse att startdatumet rör litet på sig med anledning av LAN-skugga över Vätterns norra spets. Usch vad jobbigt: Nu började min sötaste granne tvätta mitt i min tvättid bara för att jag hade flyttat min plopp från min tvättid idag, den som jag redan påbörjat eftersom tanten före mig blivit klar extra tidigt, till det datum om några veckor då jag fått för mig att jag kommer vara tillbaka där framför tvättstugebokningstavlans myller av ploppar och datum. Än är man för sen, än är man för snabb. Lyd mitt råd gott folk: Flytta aldrig er plopp förrän ert sista plagg är torkat och klart. Nu står en ganska snygg och ganska sur granne i tvättstugan och bara väntar på att jag skall flytta min tvätt från skåpet och tumlaren. Sedan dag ett har jag varit på kollisionskurs med en och samma sak som jag sökt: Det där lagoma flödet som andra människor verkar leva i åtminstone betraktade utifrån. Häromdagen firade jag och barnen midsommar hos F.W. Hon, samt en väninna och jag satt och pratade om att bryta upp från destruktiva förhållanden. De var båda överens: De ville vara tillsammans med någon som sa Jag älskar dig en gång och dagen och absolut inte oftare. Det gav mig en känsla av instängdhet – vad är kärleken om dess villkor är så inrutade? Förmodligen dolde sig erfarenheter jag skall vara glad att jag inte delar bakom den önskan de uttryckte. Nu har min granne plockat ut alla mina blöta plagg och hängt in sina egna. Hur kan man vara så hänsynslös? När jag pratade med henne så sa hon att det var okej, att mina grejer kunde få torka en stund. Jag tycker allt sämre om allt fler av mina grannar. Värst är tanternas snokande och kommenterande. Jaha du värst vad du skakar mattan ofta, jag har tänkt på det kan det vara så att du är allergisk kanske? Egentligen tänkte jag skriva litet om vad vi menar när vi säger att vi inte bryr oss. Klart man säger att man inte bryr sig. Klart man bryr sig. Nog för nu. Nej förresten, det var ju det där med det stora och sköra, det jag gjort det till mitt kall att helt pro bono agera försvarsadvokat för. Istället låter jag illustrera det med en bild av en efterlysningslapp jag hittade vid Stadshusets tunnelbanestation en dag i våras. Gillar framför allt det sätt som efterlysaren har valt att feta vissa av orden.