onsdag 7 maj 2008

I morgontidningen: Något om "Den nye mannen". Det föraktfulla tonläget gör mig intresserad. Jag citerar: "Det finns en helt ny flora av identifikatorisk bekännelselitteratur skriven av män i bokhandeln och i bloggen. De skiljer sig, får barn, går i terapi och är allmänt höga på sin nyerövrade förmedlingsrätt kring ett trassligt privatliv." Tidigare i artikeln: Något om en bakåtsträvande agenda i botten på talet om krisande män: "Talet om män som lider och krisar är så uppenbart reaktionärt, när det ställs mot manskollektivets faktiska livsbetingelser".
Vem har ställt det där och varför? Behandlas ämnet för mycket? Av vem? Det hade varit intressant med exempel. Vad får vi tala om utan att anses som reaktionära? Borde vi män avstå från att skildra vår nya roll i familjen bara för att vissa med samma genus som oss besitter makt och pengar samt inte tar ut sin föräldraledighet? Ser vi inte i själva verket en uppbrytning av det kvinnliga tolkningsföreträdet som när det gäller familjen har fått råda alltför länge? En naturlig konsekvens av att den nye mannen faktiskt lyckats axla en utökad roll i familjen: Att det manliga formulerandet i ämnet ger sig tillkänna även i litteraturen?

Inga kommentarer: