Tack för den här tiden!

Kamera-Linus rattar den fullastade hyr-folkan genom glesnande granskog. Det är tidig morgon och har snöat. Vid Slussen sa han något om Debaser. Att han aldrig hade varit där. Någon annan i den överlastade karossens inanmäte sa att det bara finns två sorters människor: De som redan bokat bord på Gondolen för att skåla när den första grävskopan äter sig igenom rockklubbens tak och de som vill bli begravda på en bädd av plektrum. Han vid ratten förstår mig kanske inte. Tror saker. Men vad gör det när A-sitter mellan oss. Jag säger något om i morgon. Att jag och Christina skall prata marknadsaktiviteter. Samt något om hur det där ordet känns. Som om vi planerade att sticka handen i var sin kasperdocka och ge oss ut på stan. Min väns respons låter inte vänta på sig. "Det är du som är kasperdockan, brorsan. Lubricate your ass!". På instrumentbrädan ligger en karta. Man har sagt åt oss att följa E-18 men det ser ut att finnas ungefär tre vägar som heter så. Vår lilla trupp saknar en pathfinder. Det finns ingen att klandra. När vi är i Grämmelsta eller kanske Barkarby svänger Linus ut i verkligheten. Där ingen varit förut. Jag pumpar honom om hans Allen & Heath-mixer. Han har fått den av en nördig barndomsvän som efter några års misslyckade försök till familjeliv i småstad blivit dumpad och gjort internationell karriär som jetsetets favorit-DJ. Nu snurrar han tolvan för för coca-baroner, shejker och prinsar och sållar bland e-mail av typen "We give you 10.000 euro to make the party go BOOM!" Det var länge sedan jag skrev nu. Det är dags för den ordinarie respektive den blogosfäriska verkligheten att gå skilda vägar. Jag lägger således ner detta, men siktar på att återkomma i juli 2008. Tidningar har ringt och frågat, så jag kan lika gärna berätta det även här: I augusti släpps min bok "Jag tror vi behöver prata faktiskt" på bokförlaget Alfabeta. Kanske blir den en slags kärleksroman. Men mer om det där när det närmar sig. Tills dess: Vila i frid, lev i välmåga.