Några klasshyllor ner

Idag när jag skulle tvätta så hade någon marodör glömt att tömma maskinerna. Alltså bara lämnat dem där fulla av blöt tvätt i. Jag blev tvungen att göra det integritetsövertramp som det är att börja hala i någon annans kläder. Det kändes obekvämt. Men inte lika obekvämt som det kändes att ytterligare någon timme senare få en massa skäll av den tyska tanten mitt emot för att den där tvätten FORTFARANDE låg där i rull-korgarna. Någon hade verkligen bara pumpat maskinerna fulla och gått och kanske dött eller något. Jag skulle i min beklagansvärda grad av fördomsfullhet misstänkt någon från en annan kultur, kanske indisk dito, om det bott någon sådan här. För så GÖR man väl inte? Vi bor i en stad där man betalar sin skatt och tömmer sin tvättmaskin och står på rulltrappans högra sida om man inte vill bekänna tillhörighet med allt det där några klasshyllor ner. Så vad gjorde jag? Skyllde ifrån mig så klart. Den gråhårige från Westvahlen såg så där urlarvigt nöjd ut när jag dök upp att det var en fröjd att få dra undan mattan för henne. Säga att jag inget hade med saken att göra. Kanske är det med oskäliga misstankar som med alla andra slags övertramt vi utsätts för. Att de blir till ett och samma i vårt huvud. I klartext menar jag att man, i samma ögonblick som man till exempel får en smäll, minns alla andra gånger man fått en smäll. Eller att man, om man blir nobbad eller dumpad, automatiskt arkiverar upplevelsen bland minnenas skafferihyllor precis intill andra upplevelser av liknande art. Resultatet: Just i det ögonblick man blir oskyldigt misstänkt känns det som om hela ens liv bestått av en serie händelser då man på olika sätt varit tvungen att rentvå sig. Låt mig här och nu uttrycka min tacksamhet över att inte tillhöra en mer diskriminerad och misstänkliggjord grupp än jag gör. Nu hör jag en och annan In The Collonades-basist där bak muttra att den vite, heterosexuelle mannen är den mest diskriminerade varelsen på jorden. Finns det ännu människor som delar hans åsikt? Men låt mig ändå säga det: Jag orkar inte bära mer skuld. Upplevelsen i tvättstugan gav mersmak. Jag kommer från och med nu skylla i från mig om allt tills det jag drar mitt sista andetag.