I stället för The Beatles

Det är dags för gig. På baksidan av en högtalare har någon tejpat upp fyra låtlistor bredvid varandra. Det ser rätt lustigt ut. Joppe erkänner sig skyldig. Han ville bara inte att alla listor skall skräpa runt bland publiken under spelningens gång. Idag använder jag mig mycket av förstärkardist. Spelar med det som är. Låter tonen vara en angelägenhet mellan mina fingrar och förstärkarens försteg. Förutom i melodier då jag stampar på min Liquid Sunshine-overdrive. Joppe är alltid på före spelningarna och poängterar att vi inte skall göra en såsig, tillbakalutad spelning bara för att det är ett litet ställe. Det har hittills inte hänt. Vi börjar med Söderns ros, vars intro-riff är speciellt såtillvida att det låter enkelt fast det är svårt att spela. Oh boy vad jag har varit nervös inför att spela det riffet genom åren, speciellt på stora scener först i setet. Under de första fem åren som medlem av detta band spelade jag det inte rätt en ända gång. Ikväll inträffar något som säger mig att vatten runnit under broarna. Jag är inte ett dugg nervös innan. Att jag står i logen och spelar det där knepiga riffet några gånger är mer en slags ritual. Och jag missar inte en ton. Berättelsen om mig och Söderns ros-riffet är en hoppingivande historia. Den handlar om att man kan få en andra chans. Att man kan ha mycket att ge även om man inte är superbäst jämt. Den där låten flyter på fint nu. Att köra är att köra. Vi skapar en klang tillsammans jag och Idde och Larry. Och Joppe också givetvis. Sedan spelar vi Dags att bli hög följd av Chick e chack som jag egentligen upplever som en litet senare i setet-låt. Sedan är det Stå på benen som är min låt. Det är en liten kärleksstund mellan mig och publiken alltid när jag sjunger den. Jag känner hur de smälter varje gång. Jag förstår inte varför och jag skall heller inte förstå det. Ikväll går den låten bra. Sedan är det Gordini. Det är en låt då jag får spela ganska mycket rytmisk ska-gitarr. Det är ett av de där nöjena jag upptäckt sent i livet. Sedan är det den grymma låten Implodera som i mitt tycke är en av de bästa Docenterna-låtarna någonsin. Litet skev-tuff sådär. Ikväll sätter vi den fullständigt även om tempot är något för högt. Sedan är det Vägg av tårar som Larry sjunger. Det är en märklig låt, och en av de första jag hörde med detta band. Jag var sexton år gammal och bodde på Björkhöjden. Året kan ha varit 1980. Tre dagar i veckan riggade jag upp kasett-radion för inspelning när Sveriges radio sände det epokgörande musikprogrammet Ny våg. Det var femton minuter långt. Kanske fick jag höra den låten för första gången under den eran. Då var den det mest poetiska stycke musik jag hört. Nu är min främsta consern hur jag skall få melodifiguren emellan verserna att gå fram. Men som allt annat tycks det vara en fråga om erfarenhet. Sedan är det Du är värd mig från 2003 - den första singeln från den första Docenterna-platta jag själv spelade på. Det är en bagatell, men jag gillar bagatellerna. En rocka på parkeringsplatsen-låt. Ikväll sa någon åt mig att hålla ner det på verserna så det är vad jag gör. Sedan är det 7:e Himlen och capo dastro på fjärde bandet. Bara krispa till det maximalt. Efter den ständiga publikfavoriten Varma öl samt min egen favoritlåt Utan dig följd av Jag tar mitt liv med popmusik är det över. Då inträffar det som gör denna kväll litet extra udda. Den fina lilla publiken är vild av glädje. Och ropar inte in oss. Vi sitter i logen och försöker förstå vad som hänt. Då visar det sig: Banden som spelar här får alltid göra två set. Vi har bränt hela vårt material på en gång. Vi blir såklart litet paffa. Och sitter i ädelsvensk anda och muttrar av vi inte tycker att vi har fått någon information. Sedan inser vi potentialen och börjar yxa till en låtlista för ett andra set. Under tiden berättar Kricke Ritzminnen. Jag skall visa honom hänsyn genom att inte återge dem. Nu hör vi hur PA:t tjuter där nere på undervåningen och förbluffas av att ingen verkar göra något åt det. Jag råkar säga något om att det nästan känns befriande att spela på något ställe där inte den där PA-biten är super-uppstyrd. Kricke bara skrattar åt mig och säger att jag borde spelat med Docenterna på åttiotalet. "Då hade du fått ditt lysmäte, tro mig". Sedan börjar Idde än en gång berätta historier om Rundgåns-Manganus, en ökänd ljudtekniker (i brist på bättre ord för det) som gruppen periodvis reste runt med. Sedan ändrar vi den gamla estraden för ännu ett succéset följt av två extranummer. Efteråt har man ställt fram Skebobruks egen lager. Jag supportar den lokala ölmakaren genom att nyttja. Jag börjar linda ihop sladdar också och blir hela tiden avbruten av folk som vill säga saker om hur roligt de haft under vår spelning. Någon från orten berättar att Beatles var på väg hit en gång men att arrangören drog sig ur. De hade varit tvungna att höja biljettpriset från fem till tio kronor. Ingen hade velat betala. Inatt är Idde fyllechaffis. Nu pratar Kricke om att gå ut och dricka öl när vi kommer hem till Stockholm. "När då?" frågar Joppe och påpekar hur mycket klockan faktiskt redan är.