Vad som är viktigast

Jag reser inte förrän sent i kväll och har fått en dag extra. Dess möjligheter överväldigar mig som vanligt. Så är det alltid när barnen åkt. Och större delen av tiden är jag inte utom mig av saknad. Vissa saker måste bara undvikas, alternativt stökas undan fort. Vikning av min dotters jeans och jumper. Undanplockning av min sons riddarfigurer. Jag var hos frisören med honom igår innan jag lämnade honom. "Jag vägrar" sa 3.5-åringen och klamade sig fast vid mig. Men klippningen förflöt utan tårar. Inte som den där hemska nedsövningen. Hårfrisörskan var småsur och verkade ovan vid barn. Men han blev overkligt söt.
Nu vet jag inte vad jag borde göra. Sedan inser jag det: Att ens kunna välja, vara tvungen att bestämma sig, är ett problem förbehållet dem av oss som har det bäst. Kanske vet jag egentligen vad som är viktigast och bör hålla mig till det. Då hade jag å anda sidan inte skrivit dessa rader.