En dag på rehab

Och vad gör man på Rehab egentligen? Varför är det ingen som någonsin lyckats berätta det? Kan det vara som med skapande – att ingen vill veta sanningen eftersom den är mördande tråkig? Jag tror såhär: Det är mycket möten i någon sal. Innan står folk och röker. Efteråt står folk och röker. På rökrutan knyts kontakter. Jag ser något litet romantiskt utspelas där. Sedan "delar" man massor. Någon jeppe vars hela identitet är att han knarkat jättemycket kommer och pratar. De nyanlända förhåller sig skeptiska men långsamt bankas budskapet in. Insikter, om hur mycket det där livet kostat dem själva och andra, om hur de har ett eget ansvar, sväljs ner tugga för tugga i de där salarna. Nu står en f.d modell och en albumaktuell rockmakare med ironisk mopedmustasch och pratar vid rökrutan. De spanade in varandra redan igår när det var inskrivning. Nu härmar han jeppen som just hållit föredrag. Hon skrattar. Det är första gången på åratal han möter en kvinnas blick utan att ha ett blodsystem fullt av gifter. Anläggningen drivs av en sur kärring som utvecklat ett sjätte sinne för att upptäcka återfall. Och personalen har vid detta laget lärt sig det för länge sedan: Om ljuset är tänt i allrummet halv tre på natten och det förekommer fia-spel har klienterna inte knarkat. Om ljuset är släckt och allt är tyst har alla knarkat. Så omvänd och tillskruvad är missbrukarens tillvaro. Nu kysser dom varandra i rökrutan. Han kommer ringa henne när de är i stan igen. Det kommer inte leda till något gott.