men det är för att du har barn och därför sover hårt när du får chansen. tror jag. vi andra (utom jrg) sitter och meckar och skriver och flåsar över våra jobb och hör precis när den skrapande tidningsvagnen stannar utanför. faktum är att den skrapar exakt likadant varje natt, vilket har fascinerat mig. kan utdelaren inte en enda gång tänka sig att lyfta vagnen bara ett par centimeter i nedläggingsögonblicket? vem vet. det kanske är dennas enda sport i den sena timmen.
jag har för övrigt inte heller sovit. det ska jag göra lite senare. när solen står som högst, kanske. och sen ska jag vakna med ångest framåt kvällningen.
vore jag femton kanske jag skulle skära mig. tur att jag inte är femton.
Min första publicerade text var en insändare i tidningen Kamratposten. Den skrevs när jag var fjorton och handlade om ensamheten i att vara punkare på landet. Den var inte undertecknad med namn. När tidningen kom ut och en vän ringde för att fråga om det var jag som skrivit den blånekade jag. Det kändes skrämmande att ha lämnat ut sig och det skulle dröja många år tills jag gjorde om det.
De senaste åren har jag arbetat som redaktör för ett litteraturprojekt för Sveriges gymnasieskolor, samt skrivit förstås. Det är ju därför den här nu – debutromanen. Den heter "Jag tror vi behöver prata faktiskt" och är influerad av Rocky, Kevin Smith och Kerstin Thorvall.
"Jag tror vi behöver prata faktiskt" är en berättelse om separation. Om det första året på andra sidan kärnfamiljsdrömmarna. Om att efter ett decennium av bostadrättsomvandlingar och dagislämningar försöka lära sig flirta via sms. Den handlar om förnuft och uppvaknande. Om svartsjuka, självrannsakan och kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva.
3 kommentarer:
ja, eller hur? har till och med suttit vaken i natt och ännu inte märkt att den kom.
god morgon förresten!
men det är för att du har barn och därför sover hårt när du får chansen. tror jag. vi andra (utom jrg) sitter och meckar och skriver och flåsar över våra jobb och hör precis när den skrapande tidningsvagnen stannar utanför. faktum är att den skrapar exakt likadant varje natt, vilket har fascinerat mig. kan utdelaren inte en enda gång tänka sig att lyfta vagnen bara ett par centimeter i nedläggingsögonblicket?
vem vet. det kanske är dennas enda sport i den sena timmen.
jag har för övrigt inte heller sovit. det ska jag göra lite senare. när solen står som högst, kanske. och sen ska jag vakna med ångest framåt kvällningen.
vore jag femton kanske jag skulle skära mig. tur att jag inte är femton.
M! vänd på dygnet så blir ångesten lindrigare. Man får inte mycket gjort dom där nattimmarna i alla fall. Eller?
Skicka en kommentar