lördag 8 september 2007
Vägen norrut
Det är kväll och jag kör E4:an norrut. På radion pratar dom om bilden av Muhammed som rondellhund. I baksätet skriker min dotter att hon inte står ut med tjatet om den längre. Hon säger att hon sett bilden och inte förstår ståhejet. "Det var en blyertsteckning. Kan dom inte bara sudda ut den?" Granskogen öppnar sig. Äntligen Uppland. Sedan ett landskap ofärgat av minnen och ofullbordade drömmar. Efter det mest mörker. Vi lyssnar på en musikkanal. Jag tänker inte slå av förrän de spelat den där Mange Schmidt-låten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du skriver vackert. Och så sorgsligt. Som en melankolisk visa i bröstet. Får Matrix-känsla. Man tar fel piller och ser allt precis som så torftigt och grått som det kan vara. Ridå upp. Drabbas av att även alla andras liv verkar lika torftiga. Får panik. Finns det inget att stå efter, att drömma om, att vilja till? Handlar det bara om att stå ut? Eller kanske att lära sig tycka om det lilla livet. Det lilla smärtsamma livet med punkter av lycka. Kanske kan lyckopunkterna tätna med tiden.
Skicka en kommentar