Det finstilta

Det är förmiddag och jag är hemma och gör mig själv hushållsnära tjänster. Först är det "Stil" i P1. De pratar om om disco. Jag älskar disco. Sedan börjar ett plågsamt program som här skall förunnas privilegiet att förbli namnlöst. Jag nödgas pumpa P3. Det är är Flipp eller Flopp med en Laakso-man och en skribent som heter Märta Myrstener och talar som vore hon socialt handikappad. Hon pratar om sin ångest över att hon hade fel om Umberella-låten i våras då hon sa att den inte skulle bli en hit. Jag tänker att vi alla bär våra kors. Sedan spelar dom Kristian Anttilla. Det är en storslagen låt där han sjunger att hans liv är en skamfläck i historien. Att gamar cirkulerar över honom och gud sträcker ner sin hand. Jag lyssnar andlöst. Lyckas han göra låten levande på scen kväll efter kväll eller blir det teater och rutin? Kanske får man veta det om man ser honom spela. Jag mötte honom i en hiss i Skellefteå i somras. Han släpade runt på en elgitarr utan fodral. Vi spelade på samma festival, men jag tror jag låg och sov när han spelade och vise versa.
Vid elvatiden är golven rena och tvätten tvättad. Jag måste jobba åt kollektivtrafiken en stund. Sådan är verkligheten längst ut på fingertoppen av min hand. Och tiden är knapp. I kväll är jag bjuden någonstans dit jag inte kan gå. Och jag har gjort bedömningen att det är bäst för mig att lämna stan. Nu arbetar jag via en okänd grannes trådlösa. Tack gode gud för icke lösenordsskyddade grannar! På radion säger dom att Tele2 har återkallat fyrtio tusen digitalboxar. Kostnad: Jag minns inte hur många miljoner. 1 – 1 ett mellan Jon Jefferson Klingberg och Tele2? I vilket fall måste jag betala för deras värdo bredband bindningstiden ut. Om jag dömer dem? Nej. Jag får stå mitt kast. Se min roll i den dysfuntionella relationen mellan kund och företag här. Men självklart har de lurat mig. Och här sitter den enda som kunde förhindrat det. Läst det finstilta.