Spirited away

Pickupen rullar ut på grusvägen. Nu regnar det över kohagar och fornminnen. Men vi är väl utrustade. När vi kliver ur är det tjugo minuter kvar tills traktens ledande folknöje skall börja för dagen. Vi torkar av stövlarna på verandan, men leriga stövelavtryck har redan förvandlat tamburgolvet till Roskildevälling. Därinne i dunklet ser jag mest damm och skräp. Min vän Kärnfamiljsmannen förkunnar ändå några minuter senare att han hittat sitt objekt för dagen: En fullt fungerande vevgrammofon och en låda stenkakor. Utroparen har mustasch och mikrofonen fastmonterad under hakan. Han kommer behöva båda händerna till annat. Den förbluffande processen tar sin början. Ett dödsbo skall tömmas. En hög med skräp skall bli till, om inte guld så åtminstone en hög med pengar. Det tycks som en omöjlig uppgift för mig som sett den eländiga samlingen prylar. Men då har jag inte räknat med mikrofonmannen. Hans ömsint värdiga sätt att hålla upp varenda rostig rörtång, varenda sprucket baktråg, titta på det och säga: "Får jag tjugo?" Resultatet låter inte vänta på sig. Snart har såväl en hög med bråte som en ansenlig summa kontanter fått nya ägare. Jag ser honom arbeta och tänker att han besitter en av livets största gåvor – att tillmäta saker ett värde. När priset för en allmogeskänk drar iväg lyckas han med konststycket att säga niohundra kronor utan att låta det minsta hård på rösten. De melodiska vokalerna i hans röst är hans främsta arbetsredskap. När ingen vill bjuda på en dammig kartong med nött porslin ställer han den lugnt åt sidan. Säger att det inte är meningen att lura på oss skräp. Kärnfamiljsmannen ropar in vevgrammofonen och skivorna för tvåhundratjugo kronor. Själv blir jag för tjugo kronor oväntad ägare till ett smyckesskrin, en rad medaljonger och klubb-nålar samt en klocka uppburen av två hundar i ett hårt och tungt material. Min dotters lycka vet inga som helst gränser. En stund senare sitter vi åter i bilarna på väg till Nytorps Naturbruksgymnasium som har öppet hus. Vi vet inte vad som händer där, men vi vet att det är vad som händer idag. De blivande unga jordbrukarna har ryktat korna, skott om hästarna och tänt kolbullegrillen. När vi kommer fram pågår någon typ av ko-uppvisning. Kor kan vara riktigt vackra när de är rena. Alla kor borde någon gång tvättas, stylas och groomas som om det vore öppet hus Nytorps Naturbruksgymnasium. Poeten dyker upp. Hans hår har grånat och hans gestalt sjunkit ihop några centimeter. Men han ser bättre ut än när jag senast skymtade honom på Skånegatan. Då gick han med käpp och var fortfarande på väg att återhämta sig från en obehaglig trafikolycka. Idag har han med sig piller till mig. Säger att han kanske borde tagit med något att dricka också. Jag skrattar till, missförstår honom innan jag förstår honom. Min son får provsitta den luxuöst inredda hytten på en nytillverkad traktor. Det är första gången på hela dagen han inte gnäller. "Du var likadan när du var liten – du kunde vara olycklig en hel dag" säger en kvinnlig barnboksillustratör som känt mig i hela mitt liv. Jag och min dotter ställer oss i ponnyridningskön. Poeten dyker åter upp. Han har med sig en bok om duvor. Säger att han är spekulant på några exemplar av nämnda fågelart. Han bläddrar i boken. Visar oss hur nya märkliga varianter på senare år avlats fram. Vad han skall med duvor till frågar jag aldrig. Senare kommer jag undra. Vi äter kolbullar under ett plåttak medan regnet tilltar. Pratar om att det hela känns som essensen av Roskildefestivalen. Illustratören säger att det här är en typ av evenemang som är likadana oavsett var i värden man befinner sig. En stund senare, hemma hos henne och Poeten dricker vi kaffe för tredje gången denna dag. Vevgrammofonen börjar jobba. En skrapig återvigning av "Jag väntar vid min mila" med Snoddas sprider sig i köket. Illustratören plockar fram en hög med bilder från min ungdom. Hon räcker mig en av dem. Jag vill inte titta på den. Jag låtsas titta på den.
"Du vill inte titta på den." konstaterar hon. Kvällen innan har de sett filmen "Spirited away" på TV. Poeten är fortfarande tagen av upplevelsen. Illustratören säger att den egentligen inte handlade om något. Poeten säger att man inte kan säga så. Att vi bara måste se den. Om och om igen betonar han att det inte är någon barnfilm. Det måste varit över femton år sedan jag var här senast. Jag minns hur vi kastade kniv på gården. Jag hade gjort en måltavla av en gammal dörr och skrivit "Ryssen" på den för att skoja med de vuxna. På kvällen gick jag och min vän och fiskade. Det var midsommarafton. Jag tömde en flaska vin som jag sedan kastade i en tjärn. Sju år senare fiskade hans lillebror upp samma flaska med ett metspö. Hur höga var oddsen? Jag tänker på vad Erik Danielsson i Watain sa. Att inget i denna värld någonsin sker av en slump.
"Pappa jag vill titta på TEEEVE." Min son checkar ut mig från minnenas motell. Illustratören ber poeten hjälpa henne att sätta på en film till barnen. Han muttrar något irriterat till svar, påtagligt missbelåten över att hon inte lärt sig apparaterna. När vi åker därifrån pekar min vän Kärnfamiljsmannen ut resterna av trädkojan han lekte i som barn. Tre gråa plankor högst upp i ett ynkligt litet lövträd vid vägkanten.
På kvällen äter vi en utsökt lammgryta. Sedan pratar vi länge om Coldplay. Skulle Chris Martin vunnit Gwyneths hjärta utan sin gudabenådade falsett? Klockan sjutton minuter över nio hittar jag Mange Schmidt på Facebook och trycker omedelbart på Add To Friends-knappen.