Pokad

Morgon. Min son ber mig sätta på Pokemon-DVD:n med en röst som jag inte kan säga nej till. Språkvalsmenyn är ett virrvarr av flaggor och färger. Jag väljer av misstag norska och lyckas sedan inte ändra. Sådant kan göra mig galen. Idag låter jag det vara. En Kalmar-basist som förr hade missbruksproblem har addat mig på Facebook. Klockslaget då han gjorde det, 02:34, oroar mig en smula. Är han på varorna igen? Jag gör en oförsiktig rörelse i köket och skrapar upp knogen. Det blöder litet. På radion en röst som berättar om konstnären som målat Profeten Muhammed i osynligt bläck. På Facebook ett ansikte jag inte kan låta bli att bli glad av att se. Vissa saker förändras lika litet som min sons skrik när storasyster stänger av Pokemon och det är dags att gå till dagis.
Sedan sitter jag på dagisgårdens parkbänk och kramar min son. Jag börjar borsta hans hår. Det är en ny rutin vi har. Enda gången han vill sitta still i mitt knä är när vi skall skiljas på morgonen.
På Bellmansgatan hälsar jag på Croneman och en mediamamma som tidigare hade barn på vårt dagis. Croneman – sådant har de inte på landet! Han pekar menande på min knoge, ler och boxar i luften. Jag säger att han skulle se den andra killen. Sedan skrattar vi så vi kiknar medan mediamamman oförstående tittar på.
Sedan är jag hemma och en arbetsförmiddag urartar i en städförmiddag. Oj vad fräscht det blir. Då och då kollar jag datorn. Anna Lisa Lindkqvist har addat mig som sin vän. Vem i hela fridens är Anna Lisa Lindkqvist? Detta skulle bli en Facebook-fri dag men jag kan inte hålla mig. Går igenom hennes profil och vän-lista utan att bli klokare. Gift är hon. Och funderar på att sälja en hundvalp. Jahaja. En annan sak som händer på Facebook idag är att jag för första gången blir pokad – av en fusionstrummis från Luleå. Känd från "Så skall det låta." Skojar han med mig? Det slår mig att jag aldrig sett honom i sällskap med en kvinna. Vad bör jag göra? Vad sänder det för signaler om han menar allvar och jag "på skoj" pokar tillbaka? Jag gör rent badkaret och tänker åter på den där Peter Jöback-låten. Det är möjligen raden om att han känner doften av rädsla från Stureplan som blir för mycket. Som när Stefan Sundström sitter på Skogsnäskollektivets scen och sjunger att dörrvakter tar anabola. Det blir safe. Opportunt. Och jag vet inte om jag egentligen älskar den där låten. Jag tycket bara den är mästerligt genomförd. Och jag kan relatera till känslan av att leva i väntan på kärlekens nåd.