En av oss

Det är kväll och jag lär min son somna trots att jag inte ligger bredvid honom. Idag har Bex hämtat mina barn. Hon är min vän och backup i extrema situationer. Som idag. När mina barn skulle hämtas samtidigt som jag skulle prata med Hammerfall-medlemmar på Hotel Sheraton. Deras manager var en stilig kvinna med något oroande över sig. Sångaren bjöd till och tycktes vara på humör för att ge mig precis det jag kommit för. Jag vet inte vad det är med mig och intervjuer. Jag finner dem till sin natur obehagliga att utföra. Det är det där med att ta något från en annan människa. Vampyrismen. Efteråt är det min tur att bli vampyrbiten. Av alla Facebooks applikationer så måste Vampyr-diton vara den larvigaste. Hon som bitit mig är en vän till en vän. Jag skriver som det är till henne: Att jag inte fattar vad det går ut på. Jag ber henne hjälpa mig att förstå. Hon svarar att hon inte riktigt vet. Men att ju fler hon biter och ju fler de i sin tur biter, ju fler poäng får hon. Och hon gillar poäng. När man får tillräckligt många poäng byter ens vampyr utseende. Hon berättar också att det finns klaner av zombisar och vampyrer och annat skumt som slåss mot varandra.
När jag kommer hem har Bex stekt fiskpinnar till mig och barnen samt lagat ett lass potatismos stort nog att mätta ett mindre daghem. Jag har fått mejl från min vän Anders som liksom jag startat en blogg. http:/andersrune.blogspot.com/ Upplägget tycks i grunden snarklikt: Dumpad man som ibland mår litet si och så plöjer ner känslor på Blogspot. Ärligt, naket och med utgångspunkt i att ha ganska litet att förlora. Det är inte utan att man känner viss konkurrens. Han har postat fyra inlägg redan denna första dag. Ett av dem har rubriken "Jävla morsan!!" Jag visar det för Bex. Hon ser förtjust ut. Jag säger att jag och Anders kanske kan bilda en ny rörelse, typ punken. När hon gått mejlar jag henne länken till hans blogg. Hon svarar med att melja mig en länk till sin egen. http://ingabyxor.blogspot.com Och jag inser det: Hon är en av oss.