Det var precis mitt i natten och jag låg och tänkte på Plura och kokainet. Saker hade urartat redan på kvällen. Barnen sov och jag ägnade mig åt karaktärssvagt betéende framför datorn. Jag gick och la mig åt skogen för sent, definitivt hög på min egen skit. Nu slog den ner i min hjärna – tanken på hans anhöriga. Insikten om vad det innebär att blir placerad bakom något annat. Och plötsligt såg jag allt klart och som i en dröm samtidigt. Jag genomlevde saker igen. Jag blev ju också placerad bakom något annat. Till förmån för vad? Och hände det verkligen? Det är lustigt. Jag är egentligen ingen ångest-på natten-person. Snarare en förmånåtnjutare av vad Carina Rydberg kallar Nattens amnesti. Sakerna jag är rädd för löper störst risk att visa sig på dagen. Jag är rädd för att inte ta mig samman.
Sedan är det morgon. Jag låter barnen se på TV. Kollar vem den kvinnliga programledaren är. Tänker på Maja. Frågar min dotter som berättar att hon slutat. Vem skall jag nu bli förhäxad av varje dag? Jag tittar ut och möter det gråa. När jag drar på mig rocken hittar jag solglasögonen jag inte sett sedan tidigt i våras. Jag trodde jag glömt dem på något café. I stället låg de hela tiden i fickan på min överrock. Osäkert hur mycket de blivit använda om jag haft dem. Denna sommar blev inte som jag tänkt på en rad sätt. Blir någonting någonsin det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nä. Mycket få saker blir som jag tänkt mig i alla fall. Trodde jag skulle fått upp nosen över vattenytan före sommaren. Nu är det efter sommaren och blotta åsynen av höstlöven på marken får det att sticka i hjärtat. Det påminner mig om att jag mår precis lika taskigt som före sommaren. Jag har inte agerat, inte försökt påverka min situation i någon riktning. Jag har bara gått runt i cirklar och trampat i min egen skit. Jäkla skit.
Skicka en kommentar