Ingenting skrämmer mig mer än de där orden

Det skymmer och jag skriver ut en intervju med Oscar i Hammerfall. Snart är det för mörkt i köksvrån där jag sitter. Jag skulle behöva borra upp en kökslampa i taket. Jag kommer att tänka på en bok jag såg en gång som hade titeln "101 saker du kan klara utan en karl". Jag såg den på en bokmässa i Göteborg där jag var för att dela ut antologin Färdlektyr. Jag smålog då men jag skulle kanske behövt den där boken nu. Eller bara få arslet ur. Jag har till och med ritat kors med blyertspenna där hålen för lampan skall sitta. Varför slutförde jag det inte? Jag måste haft en bra anledning. "Jaså du är en sådan person som aldrig kan slutföra något" sa en gång en astrolog till mig efter att jag talat om för honom när och var jag var född. Jag mötte honom på arbetsförmedlingen i Östersund. Det bör ha varit 1990, precis i samma veva som jag började arbeta som journalist på jämtländska Länstidningen. Han hade skägg, glasögon och en glansig skinnrock. Han gick framåtlutad och krum. Han hade fått revbenen och ena lungan krossade av en väktare efter att ha somnat på ett tunnelbanetåg. "Det var då jag blev krympling" sa han. En gång hade han varit en berömd astrolog med uppdrag för tidningar i hela Norden. Nu bar han sina ägodelar – några skrynkliga veckotidningsurklipp och foton på barnen och sin exfru – i en brun axelremsväska. Han hade en del annat där också. Födelsedata åt en handfull människor som han åtagit sig uppdraget att ställa privata horoskop åt. Han hade ett märkligt sätt att suga in mig i sin skumma existens. Han pratade oabrutet och var svår att bli av med. Han lyfte på luren till en av jobbsökartelefonerna och ringde en vän i Göteborg. Efter några minuters samtal räckte astrologen över luren till mig. Då kände jag den. Spritstanken. Hans vän var orolig. Bekräftade den historia jag just fått höra. Sa att det kändes som om vår man i skinnrocken höll på att slutföra sina sista astrolog-uppdrag som ett uppstädningsprojekt i sitt liv innan han ämnade avsluta det. Innan vi gick ut ur lokalen skällde astrologen ut en arbetsförmedlare för att någon inrett lokalen med krukväxter av plast. "Hur kan ni låta ungdomar mötas av detta? Ni kunde lika gärna hänga upp lik här!" skrek han. Vid det laget hade jag tröttnat. När vi kom ut på Storgatan hade snön börjat falla. Han ville ha min hjälp med något, men jag lämnade honom där. "Så jag hade alltså rätt om dig!" Skrek han efter mig. "Du kan aldrig avsluta någonting!" Ingenting skrämmer mig mer än de där orden.