Ge upp en stund

Jag rör mig längs Hornsgatan. En välbekant känsla av att det inte är någon mening har åter sänkt sig i mig. Jag vet inte om det är nazi-killen eller poeten jag just fick ett anmärkningsvärt auktoritärt hat-mejl från efter att ha raderat hans dikter fulla av nedsättande omdömen om skrivande bröder och systrar. Jag var glad men blev ledsen igen. Nu finns det inget alls att göra åt det. Det är bara att lägga ner. Såhär är de flesta veckor. Såhär var sommaren. Jag trodde att jag skulle gå ut i morgon. Jag tar upp telefonen och slår ett nummer till någon som är bra på avtal. Jag ämnar inte vara tyst i luren tillräckligt länge för att någon skall kunna fråga hur jag mår. Jag tänker på människor som nyss var här men som nu är borta. Jag försöker minnas saker som gjort de senaste sex månaderna uthärdliga. Vännerna. Russian Spring Break. The Pick of Destiny. Bakverket. Basutbudet. Starpaketet. Linus G. Larsson. R Kelly-skämten. Happy Mondays-skämten. Dagen då hela Arlanda bar crocs. Dagarna då vi delade på inget speciellt. Andreas Matsson i Skellefteå. TTA i iPoden där bara ena luren funkade. Jag saknar dig kompis!