Fragglarna och bloggandets realiteter

Det är morgon och Barnkanalen visar Fragglarna. Fragglarna! Vi talar om svensk Mupparna / Sesam-ripoff-TV från den svarta metallens barndom. "Fart och fest och färg – i vårt fraggelberg" Jag sjunger med i vinjetten och minns Strömsund. Första hårdrockbandet. Basisten Kaj med Venom-skivorna och mamman på lugnande i soffan. Raggaren Benny Westner som slog ner mig bakom korvkiosken. Amazondörren som rammade mig under en kvällspromenad på väg hem till Norrgårdens Elevhem. Twice A Man live på Saga. Nattliga inbrott på Hjamar Strömers Gymnasieskola med enda syfte att komma undan kylan. Hur jag fick tandställningen fastknäad i överläppen av vad hette han? Tandis fick skära loss läppen från tandställningen nästa dag. Men han skämtade om det och tog några kort först. Händelsen polisanmäldes aldrig. Men det var inte det jag tänkte prata om idag, utan att jag tröttnat på varannan vecka-livet. Om några timmar sticker barnen och jag kan det här nu. Och jag tycker inte det är ett så jätte-ultimat koncept faktiskt. Man träffar ju bara barnen när man står och steker, viker, moppar, tvättar. Aldrig det där sköna, att man kan vara bredvid dem och där för dem när de kommer till en. Man blir inte människa igen förrän de stuckit. Eller människa och människa. Första timmarna städar man, sedan ligger man och skakar av trötthet, sedan kommer rastlösheten, saknaden, tomheten, samt ångesten över allt det där man måste ta tag i för att det är den enda chansen man kommer få att göra det. Men mest av allt tycker jag det är jobbigt att jag måste träffa en viss person.
Min blog-broder Anders har drabbats av bloggandets realiteter. Folk har hört av sig och kritiserat, velat tysta samt idiotförklara honom. Jag känner igen korten de spelar ut. Varför är det så förtvivlat viktigt att tvinga in oss i chimär uppbygglighet? Varför inte se sanningen – att världen brinner, och vi med den?