Det bästa av mig

Jag steker pannkakor till barnen. Ser dem äta. Känner mig så lycklig för det jag har. Vad kunde egentligen bli bättre? Jag kunde haft dem hos mig jämt. Jag kunde haft en livskamrat vid min sida. Finns det då när allt kommer kring argument för kärnfamiljen som sådan? Jag svarar väl Ja då. Och jag känner en frånskild mamma som gick in i en djup depression när hon insåg att fem år med barnen innebär fem år utan dem.
Min pappa hälsar på. Han har turnerat på kontinenten med sitt band. Och gjort den klassiska rockmissen – att kalla publiken holländare trots att han var i Belgien. Vi pratar litet om förhållandet mellan Holland och Belgien. Han säger att det är två väldigt gamla länder som är vana att roffa åt sig. Det ringer än en gång på dörren. Det är en vän till min dotter. Min pappa lär barnen ett tärningsspel som han köpt med sig i present på flygplatsen. Generationerna möts över tärningar rullandes över köksbordet. Det räknas och kivas. Ute vräker regnet ner. Ändå går jag genom det med min son på en stund senare. Jag skyddar oss med ett paraply och tänker på att barnvangsindustrin måste älska Stockholm – staden där de som skall ta över skjutsas runt på hjul tills de fan är sju år. Sedan är jag hos frisören. Min son har somnat i en av väntstolarna. När vi är klara vägrar han vakna. Jag får bära honom nästan hela vägen hem. Jag reviderar delar av min ståndpunkt då det gäller barnvagnar. Telefonen ringer. Det ät A-mannen. Han säger att han bara vill upplysa mig om att länken på min blogg går till en bild på en kille som suger av en annan. Jag påpekar att ingen betalar mig för att skriva denna blogg och att vi båda vet vad det innebär. Han berättar att han har raggat upp en Gwen Stefani-lookalike som fick fontän-orgasmer. Han säger att hon sa att hon inte brukade få det med andra. Jag säger att hon säkert säger så till alla. Och jag frågar vad som hände med Halmstad-tjejen. Han säger att han har addat henne på sin Facebook. Uppmanar mig att gå in och kolla på henne där. Jag säger att jag inte vill. Frågar varför han tjatar på mig om det. Han säger att det är jag som projicerar fram det i honom. Jag konstaterar att han just övertygat mig om att han är psykopat på riktigt. I morgon äter vi middag. Då lovar jag att ta bilder och lägga ut. Min pappa fixade så att min kamera och dator pratar med varandra för första gången på väldigt länge. Vem skall styra upp min datorsituation när han inte orkar? Singelkvinnor med grundläggande Mac-kunskaper – hör av er! Sedan på kvällen får jag för första gången avsmak för allt som har med datorn och denna nätdagbok att göra. Jag är bara så trött och måste fråga mig själv vem och vad som skall få det bästa av mig.