En pappa jag känner ropar mitt namn på gatan. Jag öppnar fönstret. Kastar ut två jackor i barnstorlek. Han frågar om jag har barnen. Jag säger att jag är ensam. "Så det är freedom alltså?" Han ler och gör V-tecknet. Själv har han tre barn, internationell karriär, en vacker fru och ett grandiost hem högst upp på Bastugatan. Jag tror aldrig jag har sett honom nedstämd. En riktig ja till livet-man. Inget av det hindrar honom från att ge mig den där avundsjuka blicken när vi pratar om hur jag har det. Jag antar att det tål att noteras. Sedan går jag nerför kullerstenen. Jag har samtal att ringa. Tillfällen att ta tillvara. Jag tänker på vad någon sa om föräldrar till adoptivbarn. Att de riskerar att drabbas av anknytningsproblematik. Jag smakar på ordet. Är det vad som drabbat mitt förhållande till världen? När vagnen rullar in vid centralens perrong är den så full av människor att jag undrar vad det är för katastrof just inträffat. En orkan? Ett krig? Sedan slår det mig. Katastrofen är ju vi. Jag tänker på människor jag känt som inte velat vara en del av det. Hur livet ändå kom och tog dem till sist.
9:10 Jag läser en novell med titeln "Ett fruset liv". Den väcker ett minne i mig. Det måste varit över tjugofem år sedan jag hörde den svenska punkgruppen Blitzen och deras låt "Fruset blod" från 1979. Ändå minns jag texten som om det var igår.
Jag sitter här i samhällets lastbil
Jag står på stationen, det blåser kallt
Mil efter mil efter mil
Desperationen är överallt
Fruset blod, fruset blod
Fruset blod, fruset blod
Fruset blod i mina ådror
Jag börjar nynna. Tänker på hur blod fryser än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar