Jag lämnade över ordet till Paul

11.56 Det var i Blecktornsparken häromdagen. Jag pratade med en gammal vän som var där med sin dotter. Dagen innan hade hon varit på en middag med en bunt väninnor som var några år äldre. Deras krasshet när det gällde förhållanden hade provocerat henne. Samtidigt hade den öppnat hennes ögon för en möjlighet som hon många gånger snuddat vid men lika ofta slagit ifrån sig: Den att hon kanske inte passar ihop med sin man, pappan till hennes dotter.
"Jag tänker: Skulle vi vara tillsammans om vi inte hade barn ihop?" sa hon. Svaret, menade hon, var ett självklart nej. Jag har ofta tänkt på hur olika de är men alltid betraktat dem som ett vackert undantag från den där regeln om att man måste vara av samma sort. Jag har alltid bara antagit att de haft någonting gemensamt som varit bortom min horisont. Att hon innerst inne burit på en visshet om varför hon valt honom. Nu sa hon att hon börjat undra om alltsammans kanske bara var dumt.
"Vilket då?" sa jag.
"Att försöka vara tillsammans med någon som man är så olik." sa hon. Sedan såg hon på mig. Ångesten runt henne stod så tjock att jag hade kunnat skära den med kniv om jag hade haft en sådan med mig.
"Usch!" sa hon.
"Vad är det?" sa jag.
"Jag vill bara inte ner i den där skiten." sa hon. Jag behövde inte fråga henne vilken skit hon menade. Jag hade ju levt i den i över ett år.
"Jag önskar att jag bara kunde går vidare, utan allt det där jobbiga" sa hon och skrattade, väl medveten om det orimliga i sin önskan.
"Det du önskar" sa jag, "är vad varje kille i en relation är livrädd att det skall vara möjligt för hans tjej att göra. Bara borsta av sig och gå vidare."
Jag berättade hur mycket varje tecken på att mitt ex skulle göra det skrämde mig. Och hur mycket jag jublade när bevis efter bevis på motsatsen infann sig. Hur jag berusade mig på min före detta älskades olycka. Hur drack dess gift och inte kunde få nog. Hur det nära nog blev det sista jag gjorde.
Sedan pratade vi om allt kärleken får bära. Det orimliga i hur mycket vi försöker vara för varandra. Vi pratade om förståelse. Jag tror vi var överens om att förståelse och kärlek var ungefär samma sak. Det var det som bekymrade henne, sa hon. Känslan av att inte till fullo vara förstådd. Jag sa att jag burit den många gånger och att den alltid förebådat kärlekens död.
Sedan hände det, för första gången under vår vänskap. Hon frågade vad jag tyckte att hon skulle göra. Jag höll mig för bröstet som om någon slungat ett järnspett rakt in i det. Jag gick ner på knä. Jag skrek rakt ut. Hon skrattade. Förstod hon vad det var hon bett mig om? Sedan sa jag åt henne att gå hem och lyssna på den där Paul Simon-låten.
"Du lämnar över ordet till Paul helt enkelt" sa hon.
Vi började promenera mot Skanstull. Jag tror vi hade det ganska trevligt för två tämligen ångestridna människor.
Senare samma kväll kom meddelandet där hon skrev att hon hade sagt det. Jag frågade om tårar. Hon sa att det ännu så länge gått lugnt till. Jag tänkte att det är så det brukar låta. Först. Jag förbehöll mig rätten att känna sorg.