Det är eftermiddag. Jag dricker kaffe med en vän som snart skall bli pappa för andra gången. Han frågar om jag läst David Eberhardts bok "I trygghetsnarkomanins land".
Han berättar att författaren jobbade på en psykmottagning där nio av tio av de som kom in efter att ha försökt ta livet av sig berättade samma sak: Deras partner hade lämnat dem.
"Den nya generationen är så jävla sönder-curlad och daltad och duttad med. Vi saknar redskap för att handskas med kriser. Därför blir det psykiatri så fort vi stöter på motstånd" säger han.
När jag berättar om min nya speciella vän blir han entusiastisk.
Han vet att jag oftast faller för en annan typ. "Och du vet ju vad baksidan med de kvinnorna är" säger han.
"Jag glömmer det ständigt, påminn mig" säger jag.
"De är häruppe" säger han och gestikulerar med handflatan mot sitt huvud. "De har den där intellekt -grejen. Det betyder att de alltid kommer kritisera dig, leta efter fel och förakta svaghet. Det du måste fråga dig är om du själv anser att du är värd något bättre." säger han. "Måste du alltid skratta åt samma skämt som tjejen du kramas med?"
Jag inser att frågan tål att ställas. Jag säger att jag aldrig kunnat skilja på den själsliga gemenskapen och den fysiska attraktionen.
"Gå på deras fester, snacka med dem på Facebook, skratta åt Kevin Smith-skämt med dem, visst, gör det, men prova att kramas med någon annan" säger min vän.
Sedan skiljs vi. Medan jag promenerar i riktning mot Katarina kyrka påminner jag mig om hur illa det gick när jag senast följde hans råd då det gällde relationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar