18:20 Jag behöver bli mindre livrädd för känslan av att inte vara samma sort. Hon hajar till när hon ser min tatuering – örnen från omslaget till Manowars "Battle hymns", hållandes i en banderoll med texten "Ingen nåd." I sekten sa man att allt var givet av Herrens nåd. Det var en nåd som det inte gick att göra sig förtjänt av. Ändå sa man att Herren inte gillade sättet hon levde på. Att det var därför hon inte hade förstahandskontrakt och kärlek. Hon bad, levde i dygd, sjöng hans lov, reste utomlands och predikade. Det hjälpte inte. När en vän till henne gjorde abort insåg hon att det fanns mer i henne som inte stämde med deras värderingar. Uppbrottet blev traumatiskt. Hon har sällan pratat om det, och aldrig sökt hjälp, även om hon insett att hon borde. Hon är nästan alltid på turné. Även jag famlade efter nåd, men utan en helig skrift eller en gud att leda mig. Och jag försökte prestera mig till lycka. Tjäna pengar så kommer kärleken, inred ditt hem så kommer kärleken, konsumera så kommer kärleken, se ut som du går mot en lysande framtid så kommer kärleken, lär dig laga nya maträtter så kommer kärleken, efterlikna något på TV så kommer kärleken. Jag var ett vilset barn på djävulens lekplats. Jag jag var ett skrattretande villigt redskap. Jag var blind. Jag är blind. Och Jag irrar fortfarande därute.
Vi tittar på D.A Pennebakers Dylan-film "Dont look back." Pratar om hur vacker Joan Baez var. Telefonen ringer. Det är exet. Hon pratar om barncykelhjälmar och nycklar. Hon låter alarmerad. Något är inte som det skall. Vissa broar mellan oss står kvar. Den mellan hennes förtvivlan och min oro. Hon dröjer sig kvar i mig långt efter att vi har lagt på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar