Det vi är igenom barnen

11.57 Stillhet. Idag gör den inget speciellt med mig. Jag får för mig att det är ett gott tecken. Flera mammor jag känner har sagt att de aldrig skulle klara varannan vecka-livet. En sa att hon är för kär i sina barn. Vad var det som hon i samma mening insinuerade om min kärlek till mina? Jag har alltid retat mig på liknande kommentarer. En beskäftig föredragshållare på Mariaberget frågade hur länge jag klarar mig utan barnen. Som om känslolivet var en uppskruvningsbar motor i en mekanisk kanin. Vad är det egentligen vi sörjer när barnen inte är där? Är det barnen i sig? Eller det vi själva är igenom barnen?

13:51 Barnens leksaker ligger där de la dem. Jag börjar plocka bland dem. Jag ser hur varannan vecka-livet rycker bort dem från där de var i sin lek och sitt liv. Hur upplägget faktiskt är skapat av vuxna för vuxna och inget annat. Och plötslig har sorgen mig helt och hållet i sitt grepp. Det är en saknad som inte har med minuter eller kilometer att göra. Den sjunker in i mig som en gifttunna i sank sjöbotten.