Ett slags triumf

Hotell Drott, Norrköping 14:48 Lika mycket som jag tycker om Eldkvarn har jag aldrig gillat Norrköping. Det har aldrig känts riktigt nödvändigt att vara här. Kommer det bli annorlunda denna gång? Senast jag spelade i denna stad var det med gruppen Whale för litet mer än tio år sedan. Den gången minns jag att en roddare varnade för ett s.k Hawaii-gig. Jag vet inte exakt vad han menade men det kan inte ha varit något bra. Lokalen var liten, logen ännu mindre och vi bjöds på besk körsbärsöl ur dammiga flaskor. Men det var då. Norrköping av idag är för mig mer Marduk än Eldkvarn och denna kväll närmar sig i sällskap med löften om något gott. Jag behöver bara lyssna på det stigande lördagssorlet från huvudstråket för att känna det. Arrangören är trevlig och förköpet har gått bra. Scenen är uppbyggd i en stenbelagd backe på Restaurang Knäppingens innergård där en servitris förser oss med kaffe och utsökta laxsmörgåsar. Idde pratar om hur hon under en halv sommar för hundra år sedan turnerade med Stockholmsgruppen Ubangi. Hon minns att de tvingades bära scout-costymer, samt dansa en rad löjliga danser som Orup och Mats Wigerdal hittat på. En av dem var en arbetssång. Då skulle de göra gräv-rörelser, berättar Idde och gör gräv-rörelser. Ubangis sångerska Cia Berg hade nyligen medverkat i SVT:s musikmagasin ”Bagen” och folk trängdes för att komma nära TV-kändisen. Orup var fruktansvärt svartsjuk. Ja Idde använder faktiskt det ordet. Hon berättar också att publiken i en mindre norrländsk stad hade med sig ägg som de kastade mot scenen. Efteråt kunde medlemmar ur turnésällskapet skrapa bort stekt ägg från strålkastare. Några år senare släpptes Orups första solo-singel ”Är du redo?” och en helt annan historia började. Sedan börjar vi åter tala om den ensamme mannen med den grå kabinväskan. Vi trodde vi lämnat honom vid vägkanten utanför Birdnest-Pers spelställe, I själva verket bär vi honom fortfarande. Vi pratar om hur vissa människor beter sig så tragiskt att man vill be dem sluta av helt egoistiska skäl – helt enkelt för att de ger en själv ångest. Hur han kunde gjort vad som helst av sin dag. Hur han valde att dra sin grå kabinväska till Ögirs musikcafé i Köping för att tolv på dagen dricka en starköl. Vår inhyrda hjälpreda Christian har accepterat sin plats i sällskapet och snabbt avancerat från backlinetekniker till turnéledare. Han spelade en gång gitarr i Mendez band och berättar att det var mäktigt men jobbigt eftersom Mendes var missbrukare. ”Men sedan när han blev drogfri blev det värre.” Någon levererar en historia om när Jonas Åkerlund nyligen regisserade en video med The Rolling Stones. Allt hade gått bra tills Keith Richards bestämde sig för att röka i videon. En mur av kostymklädda män reste sig ur kulisserna för att försöka förmå gitarristen att släcka sin cigarret, annars skulle videon bannlysas av de stora TV-bolagen. Richards vägrade. I stället fick cigarreten retuscheras bort digitalt, varför Keith i videon ser ut att ha läpparna krampaktigt slutna runt ingenting. Någon säger att forskare nu visat intresse för att undersöka Keith Richards fysionomi – vad är det som gjort det möjligt för honom att överleva trots sin livsstil? Jag försöker föreställa mig ett samhälle helt uppbyggt av Keith-kloner. Vore det eftersträvansvärt? Min telefon ringer. Jag råkar snegla på displayen och upptäcker till min förvåning att det är Performancekonstnären. Jag går ut på en balkong över innergården för att höra henne bättre. Hon låter mer på hugget än senast. Säger att hon blev hejdlöst full eftersom hon kombinerat en fastekur med vin. Dagen efter skämdes hon så mycket att hon inte förmådde höra av sig. När jag lagt på och återvänt till logen har arrangören ställt någonting mitt i rummet. Idde ger mig ett lurigt leende och frågar om jag känner igen det. När jag ser vad det är skriker jag till. Det är den ensamme mannens grå kabinväska som på något sätt har hamnat bland vår packning och åkt med till Norrköping. Någon börjar undersöka väskans innehåll. Hittar ett leksakslok, förmodligen tillhörande ett barn, i ett av sidofacken. ”Var han inte frånskild också?” säger turnéledar-Christian. Jag skriker åt honom att sluta plåga mig.
Spelningen blir ett slags triumf. Mottagandet är översvallande och allsången vill aldrig sluta. Jag slår an det sista ackordet, sneglar på Idde och noterar nöjt att även hon kommit ihåg vad vi kommit överens om: Att avsluta showen som Judas Priest på omslaget till ”Unleashed in the east” – med gitarrerna symmetriskt höjda mot taket. Efteråt bjuder huset på lyxmiddag. DJ:n mixar Sham 69 med Säkert, The Clash och The Charlatans. Arrangören fyller logen med Champange. Jag tänker att jag inte behöver söka lyckan mer denna dag. Att jag har det utmärkt precis där jag är.