"Jag tror vi behöver prata faktiskt" såld till Frankrike

"Tyvärr kan de aldrig bli något annat än vad gitarren är för Steve Lukather. Förstår du?"
"Inte riktigt."
"Ett redskap ur vilket jag kan krama fram tusen flagioletter, men bara en halv känsla. Resultatet ger mig bekräftelse, men det är knappast själarnas möte."
"Är det tom sex?"
"För dem är det inte det."

Så blev det officiellt: Min bok "Jag tror vi behöver prata faktiskt" har köpts av det franska förlaget Payot & Rivages. Det är ett i Frankrike högt aktat kvalitetsförlag som annars mest ger ut idel Nobelpristippade författare som Sjón, Jim Crace, Alice Munroe och Rafael Chirbes.
Och nu alltså även berättelsen om Karl Mikael, uppbrottet, transformationen, vattenfordonen på Match.com, trubadåren Staffan, närhetsnöden, allt du hoppas aldrig mer skall angå dig. Det känns såklart fint, oväntat, rimligt, hoppingivande. Oväntat för att fransosen är dokumenterat kräsen då det gäller läsning. Rimligt därför att min bok är en roman om människor med lager i sig, som en lök, för att travestera den otäcke regissören spelad av Stellan Skarsgård i Entourage.
Det känns som just den där lilla julklappen man inte vågade hoppas på. Jag tror jag gick ner på knä och tackade en makt utanför mig själv faktiskt.
Vad mer har hänt?
Jag har stått vid busstationen på lilla Essingen, spanat mot den höga bron österut och tänkt på hur hög den är.
Jag har lyssnat på Lloyd Cole och nynnat en del på hans låt Are you ready to be heartbroken. Jag tycker den är fin. Jag tolkar det som att den är riktad till en vän som saknar ödmjukhet. Är jag rätt ute nu?
Jag har haft väldig många word-fönster öppna samtidigt också.
Och jag har tagit emot allt som är kvar av mitt barndomshem. Det rymdes i en liten kartong. Den innehöll brev, en burk med ett mystiskt och eldfängt extrakt utvunnet ur revlummerns ståndare, plockade under skolraster av en sextonåring som tapetserade rummet med Accept och sågade kaststjärnor.
Den innehöll foton jag inte sett på tjugo år. Jag gladdes åt att det dröjt. Jag var ju inte redo innan. Den var en liten tidsmaskin den där lilla papplådan. Jag har den i bokhyllan nu och tar fram den ofta.
Jag har jobbat konstant. Det borde bli ett resultat snart. Man borde kunna hålla något i handen och säga Bra.
Jag har googlat Finspångs kommun.
Jag har åkt buss till Uppsala.
Jag har rensat själens spegel. Plockat ner varenda papperslapp och bara nålat tillbaka det som betyder något. Bilderna på barnen. Fotot på mig på parkbänken. (där jag har långt svart hår och MC-jacka och kisar mot solen. Kan det varit -90?) Tidningsurklippet om mannen som störde grannarna med sina 43 högtalare. Ett foto på Keith Moon. Biljetten från när vi var på Tanto senast. Och så i mitten – det viktigaste av allt – det lilla tidningsutklippet på Kristina Axén Olin och citatet:
"Jag orkar inte längre – så enkelt är det."

Jag var i Östersund också. Jag träffade fina vänner där. Och fick testa Larrys Echoplex. Det lät bättre än jag kunnat föreställa mig.
Jag har insett att det inte är jag som är en annan nu utan världen som är det.
Jag har läst saker i tidningen jag inte vet hur jag skall kunna sluta tänka på.
Men kanske hanterar hjärnan det där på samma sätt som den hanterar skuld och annat outhärdligt. Stoppar ner det i skrevor dit inte medvetandets ljus tränger ner.

Och jag har startat Högläsningsklubben. Det var härom dagen. Jag plus två andra författare träffades och läste högt ur ännu icke publicerade manus. Det blev en trevlig och rent ut sagt ovanlig kväll. Jag insåg en del saker om stoff, och den där melodin som en text måste vara. Framför allt för allt när jag lyssnade på de andra. Nu vill jag skriva att de andra två till skillnad från mig var riktiga författare men jag kan inte bestämma mig för om det vore rätt.
Jag läste och pratade där på debutantbaren också. Det gick bra. Men de roligaste säjningarna kom jag på efteråt, när strålkastarna släckts.
Illustrationen här ovan är en liten ordfläta jag fick fram när jag körde manuset till min numera internationellt uppskattade roman genom någon slags ordpusselgenerator jag hittade på nätet. Via Peter Englunds blogg för att vara exakt.

God jul på er allihop!