Någon undrade hur huvudpersonen i min bok står emot kravet att sluta sörja med hjälp av piller. För mig var det mest ett uttryck för att även dagens män, trots alla nya roller de spelar, har lika svårt som sina förlagor att acceptera att de behöver hjälp. Men sedan kommer den andra frågan jag ville behandla i boken: Vad är ett sunt sätt att sörja? Var går skiljelinjen mellan att konfrontera en problematisk verklighet och att driva vind för våg in i en depression?
Jag hörde en finsk kvinna på radion prata om att vi svenskar abnormaliserat sorgtillståndet. Behandlar det som en sjukdom när det inte är det.
”Har du själv aldrig varit deprimerad?” sa reportern.
”Nej” sa kvinnan.
”Men hur var det när din man lämnade dig?” frågade reportern.
”Det var fruktansvärt. Jag minns att jag stod på bron över ån mitt i vintern och bara ville kasta mig i det svarta vattnet” sa kvinnan
”Men du var inte deprimerad?”
”Får man inte vara ledsen?”