Anteckningar från en dag av konsoljakt

Idag har jag trott på en inre förändring och haft Långa bollar på Bengt på repeat i huvudet. Samt gjort en del heminredningsinköp.
Och jag har sett tre metallstjärnor. Förs sångaren i The Poodles. Det var på Ikea. Han hasade runt där i sina bandanas och fick hör och häpna konsumerism att se ganska tilltalande ut. Tog upp ett sådant där doftpaket av torkad blom-gucka i en massa cellofan och luktade på det. Lade tillbaka på det. Jag låtsades inte se honom. Sedan gick jag själv fram till det lilla inplastade byltet och gjorde likadant. Jag är inte säker på att jag skulle kunna förklara varför. Ville jag känna det han kände? Alla dessa saker man gör som förblir gåtor för en själv. Jag finner dem underhållande.
Något som jag däremot tycker är ganska jobbigt är hyllhyllan på Ikea. Alltså hyllan där dom säljer hyllor. Man kanske kan säga hyllavdelningen men det känns inte lika kul. I alla fall: Jag brukar greja Ikea ganska bra nu för tiden. Jag kan vandra både hit och dit längs den där snitslade banan utan att känna det där trycket över bröstet jag ibland kände när allt det där representerade själva hukandet under alla kärnfamiljskrav. Men vid hyllhyllan tar alltså stressen över än idag. Anledning: Jag hittar aldrig det jag letar efter där. Det är alltid någon konsol som hör till den hyllan jag vill ha som är slut.
Apropå stress: I morse hade jag följande dröm: Det var fredag och jag skulle ta barnen som vanligt. Fast grejen var att jag denna fredag inte skulle hämta dem på dagis respektive skola utan på en finlandsfärja som var ute och tuffade på Östersjön. När jag väl tagit mig ombord skulle jag ta fram lappen jag fått av barnens mamma där hyttnumret stod. Då var lappen borta. Jag han ligga och blinka i flera sekunder efter uppvaknandet innan jag insåg att det faktiskt varit den dröm.
Senare idag rörde jag min utanför Wirströms järn där jag såg metallstjärna nummer två. Jag vill inte yppa hans namn, men vi talar om svensk black metals svar på Andres Lokko. Det lustiga var att bara några sekunder efteråt såg jag Blackmoon (ex Dark Funeral / Necrophobic) Det var inte utan att man undrade vad som var i görningen.
Jag har tänkt en del på Martina Lowdens recension av min bok också. Var det egentligen en sågning? Jag tror man kan lyssna på den fortfarande i SR:s trettiodagarsarkiv eller något sådant. Det finns en länk dit på min ordinarie blogg: http://nagotlasvart.blogspot.com/.
Testa också att provläsa början av min nya bok på: http://www.adlibris.com/se/promotion.aspx?page=klingberg
Länkningsfunktionen på denna sajt har fungerat litet sporadiskt tyvärr.
Något annat som mitt minne på sistone återkommit till idag är Dave Grohl på Live Earth. När han greppade mikrofonen och mässade: ”It´s times like these we learn to live again. It´s times like these and time and time again”. Hur bär sig vår herre åt när han utrustar vissa människor med förmågan att komma undan med sådant? För det är väl inte på gigantiska musikgalor vi lär oss leva miljövändligt? Snarare i vardagen. Genom att till exempel inte fortsätta masskonsumera som vi gör.
Själv äcklas jag av min konsumtion. Men ibland vill jag ha det litet gott också. Jag tror inte jag är det minsta ovanlig i något av dessa avseenden.
Ha en riktigt god natt!