You know you made it when women rush your stands / and try to touch your hands / like some screaming Usher-fans – och man vet att man håller på att slå igenom i huvudstaden när det drar ihop sig till Midnattsloppet och Sibel sjunger Aerosmith-covers medan såväl helt vanliga Weeping Willows-gitarrister som anonyma keps-män minst tio år yngre än mig hejdar mig på gatan, säger att de läser min bok och gör tummen upp.
Mansgris. Pratar folk så idag? När hörde vi ordet senast? Nog ekar det av en tid då en viss sorts grisaktigt beteende var förbehållet män.
Kärnfamiljen då: Det största hotet mot mänskligheten är överpopulation och konsumtion. Vårt hopp som art är möjligheten att evolvera till något bättre, ändra våra mönster. Gör vi det bäst genom att bygga högre murar runt konsumerismens självaste bastion? Fortsätta bete oss som om det enda sättet att fungera i samvaro är att låsa in oss i bakom kärnfamiljskapets järnridå där vi idkar heteronormativ sex i prokreativt syfte?
För en tid sedan hade en kvällstidning en artikel om "Gammelpapporna". Den handlade om hur bra det var att som äldre man skaffa en extra sladdkull ungar. Deras äldre barn kunde ju hjälpa till att ta hand om deras yngre! Den äldre männen hade bra ekonomi också menade artikelförfattaren, vilket skulle göra dem bättre som fäder. Och sedan när gammelpapporna blev äldre kunde ju alla barnen ta hand om dem. Inte någonstans i texten problematiserades följderna av gammelpappornas härjningar.
Men vänta nu tänkte jag. Inte nog med att barnen skall få konkurrens av en massa yngre syskon – de skall ta hand om dem också. Bakom gammelpappornas lycka står en barngeneration av dubbla förlorare. Manligt och grisigt så det räcker. Jag är dock rädd att det inte är det man vill problematisera när man nu åter synonymiserar oss med våra trynbeprydda vänner.