Det pågår en egyptisk begravning i vår hall. Kistan – ett gammalt avlagt smyckesskrin – skjuts fram på en rosa skateboard. Runt den sitter de sörjande – en kanin av tyg, två riddare i plast, och så giraffen. Det är Picachu som dött. Han ligger i kistan, nyligen medelst en rosa plastrem lindad till mumie i egyptisk stil. Jag upplyses om att denna sista färd kommer följas av efterfest. Jag skulle kunna fråga mig vad barn får alltifrån men har en känsla av att svaret inte bör sökas alltför långt bort.
Idag är det bara att retirera för regn och laddande av batterier. I morgon börjar skola och dagis. Kan ni känna det? Att det är i morgon det är allvar igen? För mig bör det bli en välsignelse att säsongen äntligen tillåts börja.
Om en vecka är min bokrelease. I gårdagens epost: Ett långt brev från en läsare som för bara några dagar sedan aldrig hört mitt namn. Han hade inte ens gått in på Bokia med intentionen att köpa något till sig själv. Han tycktes hittat mer än jag stoppat in mellan de där sidorna, ännu ett bevis på litteraturens kraft.
Jag måste ändå säga att den största kicken för mig hittills har varit reaktionerna från folk som lever liv långt väsenskilda från människorna runt mig. Som han programledaren på TV4. Det känns logiskt. Jag har alltid gillat konsternas förmåga att förena människor. Att tillåta oss se in i varandras hjärtan.
Idag köper jag mig litet andrum genom att bjuda älsklingsduon på middag på Vikingen. Sedan får de se något nytt och påkostat från Pixar medan jag hänger mig åt Noice-biografin.
Ja, jag var en som hatade dem då. Jag försöker se det nu – vad det var som gjorde dem så fel. De var ju tvärtemot populära rykten aldrig någon produkt av något skivbolag. Det slår mig hur det handlade om andra saker.
Jag kunde till exempel aldrig köpa skivtiteln En kväll i tunnelbanan. Vem skulle ägna en hel kväll åt att sitta i tunnelbanan, ett kollektivt fortskaffningsmedel med syfte att ta oss dit vi egentligen vill?
Kanske var jag naiv, kanske är jag det fortfarande. Kanske finns ännu något helt i mig. Gott så.
Spelade härom veckan skivor med en DJ som dock fick mig att se storheten i en av deras ballader. Den handlade om att ta bussen från Gustavsberg in till stan. Han sa något om att de var soul och att de var äkta eftersom hälften av dem faktiskt knarkade ihjäl sig sedan. Vad svarar man på sådant?
2 kommentarer:
Har själv inga problem att förstå en kväll i tunnelbanan. Tror att barn till kulturarbetare kanske generellt har svårare att identifiera sig med texten. Dom får tidigt lära sig vikten av att spendera sin tid på ett fruktbart vis. Det finns en mission och att slösa med sin tid är en synd.
Att barn till kulturarbetare skulle ha det svårare än andra att leva sig in i En Kväll i Tunnelbanan tror jag inte ett dugg på! Kulturarbetare har lättare än folk i allmänhet tror att förslösa sin tid på fruktlösa ting.Talar av erfarenheten att många förslösade sina fem år på konsthögskolan med att sitta i rastsofforna, röka o dricka kaffe.
Kanke var det så att vi som i tonåren bodde i Södra Norrlands inland o fjälltrakter hade lite svårt att förhålla oss till En Kväll i Tunnelbanan då vi (därför) snarare såg T-banan som ngt exotiskt o nästan eftersträvansvärt...
I min ungdom var det Ebba Grön som gällde o vi såg min uppväxthåla, Brunflo, som Norrlands Ropsten. Trots att "höghusen" där var max 4 vån höga...
Blir glad av din bok, Jon! Glad åt det liv jag lever (o lite för att Ditt hjärta slutligen (?) fått känna på livet som dörrmatta).
/*
Skicka en kommentar